Guðbergur Bergsson: Þrír sneru aftur (Tre män återvände)

Guðbergur Bergsson är född 1932 och har en lång litterär karriär bakom sig. Han skrev revolutionerande romaner på 1960-talet, var budbärare för förnyelser i berättarkonsten och representant för radikal kritik av chauvinism, klassamhälle och servilitet.   I hans romaner trädde samtidens vanliga isländska befolkning fram på scenen: folk i fiskeindustrin, sjömän och kontorister, frigjorda från standardföreställningar. Tómas Jónsson från boken med samma namn Tómas Jónsson - metsölubók är förmodligen den mest berömda kontoristen i isländsk litteratur, en gammal knarrig gubbe, som på grund av ålderdomssvaghet ligger i sin säng, där han i minnet återkallar sitt liv och sin tid.

Guðbergur Bergsson har gett ut fler än tjugo romaner, skrivit dikter, publicerat noveller och författat såväl memoarer som så kallad autofiktion samt artiklar och essäer, och därtill har han varit en av sitt lands mest produktiva översättare. Genom sina översättningar har han gett sina landsmän tillgång till många grundläggande verk inom den spanska och latinamerikanska litteraturen, bl.a. Don Quijote av Miguel de Cervantes och Hundra år av ensamhet av Gabríel Garcia Marquez samt böcker av Jorge Luis Borges och Júan Rulfo och många, många fler.

I efterordet till sin isländska översättning av Hundra år av ensamhet av Gabríel Garcia Marquez säger Guðbergur Bergsson: "Det vilar en eller annan biblisk stämning över berättarstilen i Hundra år av ensamhet, och det handlar förmodligen om ett motiv från en av Moseböckerna. Det var möjligen Hamsun som var den första författaren att klä denna myt i en modern skepnad och ta den ner till jorden i en roman, i och med att han ledde sitt folk över berg och genom ödemarker på jakt efter markens gröda i en ny utformning. Sedan reser det sig en stad i detta förlovade land, ett Sommarhus som i Halldór Laxness Fria män, som överges och ödeläggs efter en blomstringstid följd av blodskam och syndaflod i människornas själar. Åtskilliga författare har upprepat detta ämne från Gamla testamentet med otaliga variationer och det med gott eller mindre gott resultat.  Handlingen har ofta placerats i länder eller landområden som en gång utgjorde en ny värld, men som nu har gått förlorad. Det handlar om släktromaner som är inspirerade av luthersk eller kommunistisk anda och som på ett särskilt degenererat sätt berör synden och sätter sig målet att på en gång vara en nationalsymbol, en straffande piska och en kärleksförklaring till släktens plats. De mest kända författarna till den här typen av hatkärleksromaner är Hamsun, Faulkner, Laxness, Rulfo och Marquez.“

Knut Hamsun skrev om den här värden i ljuset av förlust, Halldór Laxness skildrade den som en värld av stagnation och hopplös kamp för det dagliga brödet, men hos Guðbergur Bergsson är dessa rättesnören frånvarande.  Han vänder det hela på huvudet och följer inga på förhand givna modeller; men den straffande piskan saknas dock inte, och har under tiden höjts till slag; kärleksförklaringarna är däremot mer tvetydiga, för att inte säga mångtydiga.  Innerlighet och ironi kämpar med varandra.

Berättelsen i Þrír sneru aftur utspelar sig på en avsides gård på landet, inte långt från en fiskeby på Islands sydkust. Denna isolerade och avsides plats uppfyller rollen som ram för det kända litterära motivet som Guðbergur Bergsson talar om i det ovan citerade efterordet.   Gården är ett slags nationalsymbol.   Den får oväntade besök och tidens förvandlingar kommer inrusande. I romanens centrum står två flickor som har övergetts av sina mödrar, deras mormor och morfar som träder in i stället för mor och far för flickorna, och sonen på gården, egensinnig och tjurig, samt en pojke från fiskebyn, som uppehåller sig på gården till följd av sin mors sjukdom.  In i den här enformiga världen träder tre utländska män, först två engelska turister, vänsterorienterade akademiker, som är övertygade om att Island är en naturpärla, och sedan en tysk som är tvungen att hålla sig gömd.   Dessa tre återvänder, engelsmännen som soldater och tysken som turist.   I början av romanen är gården ett slags fristad som representerar oföränderlighet och stagnation, men stegvis bryter tidens syndaflod lös: ockupation, krig och samhällsuppbyggnad, moderniteten kort sagt.   De amerikanska trupperna dyker upp och vänder upp och ner på hela samhället, förvandlar livsformerna totalt, och när trupperna försvinner, tar turistindustrin över. Flickornas mammor flyttar till fiskebyn, träffar soldater och flyttar till USA.  Därutöver förekommer det också i romanen en bok med samma titel som romanen, Tre män återvände, en berättelse om skeppsbrutna, som sonen på gården läser för pojken från fiskebyn, medan denne bor i hemmet eftersom hans mor ligger på sjukhuset.   Efter kriget återvänder de amerikanska trupperna, nu som manskap i försvarsstyrkan, och därmed förändras allting.   Alla försöker få arbete hos trupperna och den sociala uppåtfärden går hand i hand med serviliteten.   Den realistiska framställningen verkar dock så att det blir läsaren själv som tolkar, och vår förståelse av verket beror därmed i stor utsträckning på våra egna värderingar och på den människosyn var och en av oss har.