Heidi von Wright

Heidi von Wright

Heidi von Wright

Photographer
Helen Korpak
Heidi von Wright: Autofiktiv dikt av Heidi von Wright. Dikter. Schildts & Söderströms, 2020. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2021.

Heidi von Wright (f. 1980) debuterade med skör och spräcklig (2003), en underfundig diktsamling förankrad i barndom och fantasi, lågmält fokuserad på språkets fallgropar och möjligheter. Vid sidan av sina 7 diktböcker, som alla pejlar textuella mysterier och språkliga miniatyrkristaller, har Heidi von Wright också ägnat sig åt att teckna serierutor på sin blogg. År 2020 skrev hon tillsammans med Jolin Slotte ett antal kortnoveller, publicerade i Märkligt verkligt – Verkligt märkligt, som hon också illustrerade.

Autofiktiv dikt av Heidi von Wright, Heidi von Wrights åttonde bok, är trots sitt namn inte någon regelrätt diktsamling. Istället har vi att göra med ett slags prosalyriskt utformade anekdoter och minnen. Det är släktingar som kommer till tals: i hög grad mormor, men också mormors mor, morfar, morfars bror, farfars far, syskon, m. fl., samt diktjaget självt. Vi hör om mormors bror som transporterade olja och omkom i ett anfall från ett tyskt bombplan, farfar vars piano fördes över gränsen och dumpades i diket, far som föds för tidigt, ligger i kuvös och får konjak, ”en droppe på en trasa”.

En del mer eller mindre dramatiska familjelegender, men inte inlemmade i en dramatisk kurva, utan korta och fristående anekdoter kring särskilda händelser och minnen, ofta fokuserade på små detaljer. Anekdoterna och minnena återges utan att underordnas ett specifikt mål eller syfte, de står på egna ben. Roland Barthes kallade sådant för ”biografem”, små detaljer från människolivet, som står fritt i förhållande till livskurvan.

Autofiktiv dikt av Heidi von Wright är ett slags mikrohistoria, men här skymtar också ibland makrohistorien: krig, Tjernobylolyckan, coronapandemin: ”Jag fångade en snöflinga på tungan och undrade om snön kunde vara smittsam”. Det blir en finstämd meditation över skilda ämnen: tidens gång, över gränsen mellan fakta och fiktion, mellan ”det här vet jag” och ”det här föreställer jag mig”, inte sällan med en smått komisk effekt.

Man kan också läsa boken som en stillsam provokation mot autofiktionens ibland ensidiga självbespegling, till förmån för en undersökning av ”familjelikheter”: ”Jag ser en bild på min syster och tror att jag ser mig själv. Jag hör hennes röst och tror att den är min. Bilden av mig smälter samman med bilden av henne. Hennes hår är också mitt. Mina ögon är min brors. Tankarna är våra egna men de har rasslat genom generationer i generationer”.

Genom sin undanskymda plats är diktjaget hela tiden närvarande i Autofiktiv dikt av Heidi von Wright, genom egna minnen och upplevelser, ofta speglande sig i andra, ibland till den grad att det helt uppgår i ett slags anonymitet. Som i en scen med nakna kroppar i simhallens duschrum: ”Jag är inte jag, jag är någon annan”. Uppgåendet blir ett slags befrielse: ”Vi lekte kurragömma. Jag hittade ett bra gömställe. Ingen hittade mig. Jag förberedde mig på att sitta där resten av mitt liv”.

Minnena i Autofiktiv dikt av Heidi von Wright har vaskats fram under lång tid, fått en genomtänkt konstnärlig form, med små dissonanser eller luckor, som bildar ett slags sprickor som öppnar dem mot en mångtydighet, humor, eller rentav sorg. Genom sin öppenhet inbjuder de också läsaren att själv minnas. Autofiktiv dikt av Heidi von Wright utgör storartad miniatyrkonst, och är samtidigt en inkörsport till hela Heidi von Wrights författarskap.