Henrik Nor-Hansen

Henrik Nor-Hansen
Photographer
Nina Kristin Nilsen
Termin. En fremstilling av vold i Norge. Roman, Tiden Norsk Forlag, 2016.

Henrik Nor-Hansen, född 1967, är baserad i Stavanger och debuterade med romanen Krater på krater 1996. Debuten fick mycket uppmärksamhet, vilket dock inte hindrade författaren att byta genre och ge ut fem diktsamlingar under 00-talet. Under de senaste åren har han återvänt till romanen, och Termin är således Nor-Hansens tredje roman sedan 2012 – etter En redegjørelse for reisestipendet 2010 och En kort evaluering av psykososialt stress.

I likhet med de två föregående titlarna är Termin en kortfattad bok som kännetecknas av en distanserad berättarstil och en utpräglad övertygelse om hur språk, psyke och social kontroll hänger samman. Nor-Hansens projekt utmärker sig som ett av de mest egenartade och självständiga i norsk litteratur i dag.

Huvudpersonen, våldsoffret, heter Kjetil Tuestad och bor på Hommersåk i Rogaland, den regionen som mer än någon annan har påverkats och förändrats av oljeåldern i Norge. Livsskildringen börjar med våldsepisoden han blir utsatt för, händelsen som gör honom till ett ”fall”, och fortsätter över ett tidsspann på nästan 20 år, trots romanens obetydliga omfång. Bilden som tecknas visar ett ensamt, fragmenterat och plågat liv. Utvecklingen i ekonomin och arbetslivet registreras och sammanfattas med samma saklighet som de sporadiska inslagen av våld i närområdet. Kjetil Tuestads liv under den här perioden – de avlägsna och/eller flyktiga relationerna, privat så väl som professionellt, kontakten med olika institutioner – beskrivs med ett diagnostiserande språk som liknar det i loggar, rapporter och journaler. Berättaren är också anonym; allt är bara namnlöst, registrerande och byråkratiskt språk. Ingenting uttolkas eller kommenteras utan alla nödvändiga förbehåll: det ”lär ha varit” så eller så. Kjetil Tuestad ”tror sig ha” känt eller upplevt saker och ting.

Det Nor-Hansen uppnår med detta är att skapa tvivel om vad själva våldet består av. För det konkreta våldet som återges, hur ”blind” och godtycklig den än må framstå som, kunde enkelt ha beskrivits på ett annat sätt, som något annat, i en annan kontext. Våld finns ju alltid. Det kan tas till stöd för snart sagt vad som helst. Det briljanta med Termin är därför inte att den socioekonomiska utvecklingen i Stavangerregionen kopplas till förekomsten av våld, utan hur distansen i själva språket och berättelsen vart efter framstår som upphov till våldet, ja mer än det – som själva våldet. Detta liv kunde oavsett händelserna ha varit något helt annat, med ett annat språk. Med en annan ”mottagningsapparat”. Vi kan få intrycket att registreringen av Tuestads liv i omsorgssektorns byråkratiska, helgarderade termer görs främst för att hålla fallet på avstånd – inte för att hjälpa varken honom eller någon annan till större insikt i varför saker och ting sker.

Det språket vi här är utlämnade till, framstår därmed också, indirekt, som ett becksvart förnekande av romanens krav på att få modifiera och relativisera ett sakförhållande. I Termin blir själva ambivalensen, tvivlet och osäkerheten – begrepp som ofta har en positiv valör i litterära sammanhang – förvrängda. Osäkerheten och modifikationen blir ett redskap för det anonyma övergreppet. Återgivningen av det som sker med Kjetil Tuestad utgör en egen form av våld uttryckligen genom sin relativisering, sin friskrivning från allt ansvar. Mediet är verkligen budskapet.