Ida Jessen

Ida Jessen
Photographer
Miklos Szabo
Ida Jessen: Postkort til Annie. Noveller, Gyldendal, 2013

Ida Jessen skriver om förhållandet mellan människor. Där det är som mest intensivt, där det gör som mest ont. I en prosa som å ena sidan talar med dämpad stämma, å den andra kan sväva ut i det komiska och anekdotiska och har ett högst energiskt tempo. Novellsamlingen Postkort til Annie handlar om förhållandet mellan man och kvinna och förhållandet mellan mor och son. I centrum står ofta en kvinna och ofta står hon i brand, övergivenhetens brand, förälskelsens brand, det oförlösta begärets brand, moderskärlekens feber. Sönerna är ofta oregerliga, rentav våldsamma, och mödrarna är förälskade i dem. Männen är ofta slappa, men trots det förälskar sig kvinnorna i dem.

Jessen excellerar i formuleringar som kort och koncist sammanfattar ett helt tillstånd eller en situation; en sorg, ett äktenskap, en förälskelse, en dansk turistort vid havet. När det om två små flickor, som just har förlorat sin mor, heter: ”Håret flätat av en osäker hand”, och hela moderns frånvaro finns koncentrerad i frånvaron av den säkert flätande modershanden. När ett förhållande mellan äkta makar summeras i denna replik: ”Ja, hur talar man om sin äkta hälft? Man säger vi.” När en glödande förälskelse och vad därav följde kan berättas med en enkel mening och ett eko: ”… och de rusade direkt in i en omfamning som varade i många, många år. En omfamning.” När hela begärsekonomin på den lilla turistorten får en koncentrerad bild i ”hemmabagarens dödbakta kanelbullar”. När kvinnan ängslar sig för att bli lämnad av mannen, men också längtar efter att bli fri ”inte från honom, men från sin förhoppning till honom.”

De flesta av novellerna är skrivna i tredje person, men med en berättare som flätar in sig i huvudpersonens perspektiv, bortsett från den långa kriminalnovellen ”December er en grusom måned”, där berättaren i högre grad svävar över vattnen, från den ena karaktären till den andra, i en kalejdoskopisk komposition som skapar en hög grad av spänning.
Jessen är en mästare i suspense. Bara en av novellerna innehåller en direkt mordgåta, som läsaren i hög grad själv får lösa, men alla har de en hög puls, en tillbakahållen andning, något gåtfullt som inte nödvändigtvis finner en lösning. Vem är den mystiske mannen, som moderns 20-årige son flyttar ut till på landet i ”Mor og søn”? Varför vill sonen Sofus inte ha något med sina föräldrar att göra i novellen ”Et skænderi”? Varför döljer herr och fru Saugmann ända fram till hennes begravning att hon har en dotter som är på pricken lik henne? En vibrerande energi driver oss nyfikna fram genom berättelserna, men vi får inga klara svar eller lösningar.

Ofta skiftar novellerna fokus: Något som liknar historien om det fatala mötet mellan en sinnessjuk kvinna och en buss, blir till historien om det fatala mötet mellan en ung man och en ung kvinna. Något som liknar historien om ett par som är på kant med sin vuxna son, blir till historien om en brinnande kvinnokropp som inte blir förlöst. Något som liknar historien om ett väninneskap som överlever en skilsmässa, blir till historien om ett döende äktenskap som överlever en väninna. 
I titelnovellen ”Postkort til Annie” får vi veta att huvudpersonen som ung blev betraktad som ”alltför godtrogen”, ”söt och naiv”, men att hon själv kände sig ”genomsyrad av en benhård cynism, som kom från hennes eget hjärta och som fick henne att se rakt igenom de människor hon var tillsammans med, och rakt igenom sig själv.” Detta porträtt lyckas fånga en dubbelhet som gäller novellernas berättarperspektiv generellt: En blick som å ena sidan betraktar personerna vänligt och kärleksfullt, å den andra iakttar och genomlyser dem helt nyktert.

Postkort til Annie är högintensiv psykologisk realism, men har också något av drömmens klara gåtfullhet över sig. Som en stark och påträngande drömbild etsar sig den scen fast där en äldre kvinna (”hon har nått den ålder när kvinnor har en tendens att bli genomskinliga”) besöker sin medvetslösa, vuxna, brottsliga son på sjukhuset, och han plötslig slår upp sitt öga: ”Det är Mogens öga, mörkt och forskande. Det är som om han ser på henne med en vetskap från en annan värld. Så såg han också på henne när han var nyfödd, med begrundan i sina mörka ögon.”

Med dessa noveller briljerar Ida Jessen i sin litterära utforskning av de starka banden mellan människor, hur de knyts, hur de bryts. Det är existentiell och psykologisk klokhet i novellform. Men det är även högenergisk prosa med en vibrerande framdrift i språk och komposition, en dämpad berättarröst som samtidigt är full i fan, en överseende humor och drömklara, gåtfulla bilder. 

Lilian Munk Rösing, Asger Schnack