Linda Fredriksson
Motivering
Linda Fredrikssons (f. 1985) solodebut Juniper betraktas redan som en klassiker, endast två år efter att skivan utkommit. Då skivan gavs ut hade Fredriksson redan skapat sig en ansenlig karriär som solist i framgångsrika ensembler; hens grupp Mopo spelade musik som till och med kallades punkjazz. Juniper lyfte slutgiltigt fram Fredriksson som en av Finlands mest lyskraftiga och internationellt erkända saxofonister. I Finland har skivan belönats med nästan alla tänkbara branschpriser, och för att vara en jazzskiva har den till och med sålt bra.
Linda Fredriksson är känd som för sitt häftiga, egenartade sätt att kasta loss. På skivan Juniper söker hen sig mot nya, känsliga och personliga stigar både som tonsättare och utövande musiker. Resultatet är en intimt skör, men kraftig helhet, där lyriska vackra melodier smälter samman med en syntetisk ljudvärld. Musiken har beskrivits som singer-songwriter musik framförd av ett jazzband.
Juniper är ett helhetskonstverk, som Linda Fredriksson först tänkte sig som en sångcykel, som ordlösa berättelser. Skivan skapades och producerades på ett sätt som avviker från det normala: under den långa processen hann man med över tio inspelningsplatser, från kök till sommarstugor, arbetsrum till studior. För de slutliga versionerna kombinerade Fredriksson fritt olika demoer och studiotagningar. Resultatet är en unik, personlig och skicklig helhet.