Maria Turtschaninoff
Över litterära öar, otillgängligt slutna, paradisiskt fruktbara, vilar ett sällsamt skimmer. Med fantasyromanen Maresi. Krönikor från Röda klostret skapar Maria Turtschaninoff ytterligare en minnesvärd litterär ö. Ön Menos, ett namn som kan härledas till menstruation, är flickornas asyl. Här är inga män tillåtna och goda relationer flickor och kvinnor emellan frodas.
Romanen är en fristående del av de tidigare skildringarna Arra och Anaché, som utspelar sig i angränsande länder. Berättelsen om det Röda Klostret påminner om ett antikt drama, med urgudinnor som ingriper. Turtschaninoff introducerar ett brett persongalleri, alla med fantasifulla namn som Maresi, Jai, Heo, Nummel, Dorje, Loeni. Omslagets kontemplativa skönhet, komplett med blodröda inslag, hör genren till. Också de i fantasy så viktiga kartorna är mer drömska antydningar i ljusa pasteller än verkliga vägvisare. Ändå bidrar de genom att understryka stämningen.
Maresi Enresdotter, är klosternovis och tillbakablickande jagberättare som motvilligt skriver ner sin berättelse. Hon är den som bär vittnesmål: ”Lukten av blod. Ljudet av krasande ben. Jag vill inte frammana allt detta igen. Men jag måste”. Maresi,som upplevt hungersnöd och som nioåring sökt skydd i klostret, växer och lär sig i klostermiljön. Hon jagas av mörka krafter men hittar styrka inte minst i läsandet och kvinnogemenskapen.
Skildringen är påträngande, närmast klaustrofobisk, eftersom allt utspelar sig i slutna rum, på ön, i klostersalarna, i grottgångar. Isolationen på ön bryts brutalt av Jais ankomst. Hon jagas av sin far som begravt hennes syster levande. Jai och Maresi förenas av att de båda bevittnat sina systrars död, förfärliga trauman som de efterhand bearbetar genom att hitta sina helande och magiska styrkor. Särskilt flickornas hår spelar roll. I håret bor deras styrka och de kammar rentav fram en storm som stoppar inkräktare.
I Turtschaninoffs skickliga händer blir berättelsen både trovärdig och övertygande, som den kraftfulla motståndsvision den är. Trots att berättelsen utspelar sig i fjärran trakter i en obestämbar tid råder ingen tvekan om att den kommenterar hedersrelaterat våld och kvinnoförtryck precis som i de tidigare böckerna. Visionerna av flickkraft som tecknas pekar mot orättvisor i vår samtid och budskapet är glasklart: Våga gör motstånd! Här utspelar sig inget mindre än ett könskrig i kammarformat konsekvent ur flickperspektiv. Turtschaninoff återanvänder smidigt flickskildringens standardelement som då Maresi likt en Anne på Grönkulla drömmer om att grunda en skola för att bilda flickorna i sitt land. Ursula Le Guins The Tombs of Atuan (1970) i Earthsea-sviten som gestaltar en kvinnokrets där flickor också utsätts för övergrepp ligger också väldigt nära till hands.
Maresi kan läsas som en allegori som leker med det antika dramats dramaturgi, allt för att gjuta liv i en fantastisk flickberättelse där flickornas kraft står emot övervåld från män. Turtschaninoff är bländande i sin skildring av sitt matriarkat som följer månadsblödningens magiska krafter, dansar i jungfrudansen och utövar feministiskt självförsvar med magins hjälp. Den skenbara lättheten, de vågade sammangyttringarna av element från olika sfärer, allt gjuter hon samman till en spännande, eftertänksam och visionär berättelse. Det är som om myten blev levande igen.