Marry Ailonieida Somby och Biret Máret Hætta (ill.)
Den ett år gamla renkalven Bizi går och nosar efter kråkbär i ljungen när han upptäcker att det lite längre bort finns ännu större och finare bär. Samtidigt hör han oväsen bakom träden och innan han vet ordet av ligger han hjälplös på marken. Framför honom står en jättestor ren som pustar och frustar med tungan hängande ut ur den stora munnen. Det är renen Šuvun som älskar att tävla och ständigt har bråttom. Šuvunoch lille Bizi löper i kapp, men det är helt omöjligt för den lille kalven att springa fort nog. Bizi lär sig att man måste ge sig tid att vila, låta tungan hänga ut ur munnen och träna mycket. Han funderar över om man kan äta en guldmedalj, och vad man använder den bästa tiden till om man vinner.
Čerbmen Bizi – Girdipilohta ("Renkalven lille Bizi – den flygande piloten") handlar om den lille renkalven som till slut förvandlar sig till en flygande pilot. Han möter renar på sin vandring när han letar efter sin mor, en simla (en renko), och hennes kärlek. Mötet med hanrenen får Bizi att inse, att tjurarna visar sin styrka på ett annat sätt än simlarna. Rentjuren sår tvivel om Bizis far, och plötsligt känner han sig föräldralös. Bizi möter flera renar på sin färd: filmstjärnerenen, turistrenen och guldsimlan. Alla renarna förmedlar olika typer av kunskap till Bizi. Den lille renkalven förvandlar sig till en flygande pilot och lyckan är stor när han finner sin mor och märker att hon faktiskt tycker om honom.
Språket är lätt att förstå, samtidigt som det har en odefinierbar traditionsbunden styrka i sitt budskap från det urgamla sitasamhället. Det är ett säreget sätt att förmedla kunskap från en generation till en annan. Även om historien är ren fiktion, innehåller den också lager efter lager av viktig kunskap till kommande generationer världen över: lyckan finns närmare än du tror, borta bra, men hemma bäst, och kan man verkligen äta guld? De fiktiva namnen på karaktärerna i historien anknyter till de traditionella beteckningarna för renar. Språket är visuellt och på vissa ställen poetiskt.
Bokens illustrationer följer ett fast färgmönster. De förstärker textens innehåll och det är speciellt en styrka att det är fråga om akvareller i ljusa toner. Illustrationerna stjäl aldrig uppmärksamheten från historien. De olika renarna markeras genialt med enkla och lättförståeliga tillbehör – en stor klocka, horn i olika färger, Rolexklockor och smycken – som gör det roligt att följa karaktärernas påfund.