Sólrún Michelsen: Hinumegin er mars

Berättaren är bara i 60-årsåldern men erkänner nu på allvar att det är den kortaste delen av vägen som återstår.  Detta är berättelsen om en mor som är på väg bort från livet och samtidigt ges glimtvisa skildringar av hur tillvaron har format sig för henne och hennes dotter. Hinumegin er mars ("På den andra sidan finns mars") är ett poetiskt porträtt av att åldras som betonar att det handlar om att stanna upp och njuta av varje ögonblick.

Mamman bor ensam, men får svårare och svårare att klara sig själv. Hon blir allt mer dement och får alltför lite hemhjälp. Det är omöjligt att få plats på vårdhem och vi hör om hennes barns problem med att ta hand om henne väl nog. Genom boken väntar de otåligt på det nya vårdhemmet som håller på att byggas, och berättaren hoppas halvvägs skamfullt att mamman ska klara sig tills det är färdigt.

Modern försvinner gradvis genom romanen, och vid en tidpunkt får vi veta att hon är borta, dvs. att den människa hon var, inte längre finns där. En central handlingstråd är bristande omsorg för de äldre, och vi hör om hemhjälpare som talar till henne som om hon var ett barn i stället för att ta henne på allvar. En annan handlingstråd är döden och att ta farväl. När hon kommer till sjukhuset vet vi att det är sista gången, och då är det sorgen som kommer i fokus.

Reflektioner över kvinnors roll i livet är en viktig del av boken. Vi hör om ”en här av kvinnor” och deras uppgifter, och berättaren har både sin mor och sina barnbarn att ta sig an i denna del av livet. Hon säger att hon har valt att sluta arbeta för att få tid till "att göra allt det, jag inte fick gjort, och som jag alltid har längtat efter att göra". Det kommer fram att det i synnerhet är skrivandet som hon har längtat efter att kunna ägna sig åt, och som hon nu försöker få tid för bland omsorgsuppgifterna.  

Boken är en blandning av fakta och fiktion, och berättarens minnen vävs samman med moderns i synnerhet från barndomen. I korta glimtar får vi se hur man levde när hon var barn, och vi får en fin beskrivning av en fisketur med fadern där den unga flickan klarar av att få fångsten i land, helt själv. Modern beskrivs också som den glada, annorlunda och moderna mamman för dottern och hennes väninnor. Hon är också den som när hon är äldre och änka alltid får besök, eftersom hon följer de två regler som berättaren formulerar om hur man ska ta emot gäster så att de ska ha lust att komma igen: ”Beklaga dig aldrig!” och ”Se alltid ut som om du är glad och överraskad över att se dem!” Detta har mamman förmått göra ända tills nu, när hon har blivit dement.

Stilen är poetisk, några kapitel är närmast dikter, och trots de tunga temana som behandlas i boken är det poesin i livet som står i centrum. Livet beskrivs som en resa i olika stadier, där man inte alltid är medveten om att man befinner sig i ett visst stadium och kan få så mycket som möjligt ut av dem. Det har dock modern varit, och romanen är en villkorslös kärleksförklaring till henne och till livet.