Ann Jäderlund
Djupa, kärlek, ingen är resultatet av en mer än tjugo år lång poetisk undersökning av kärleken och ensamheten, kroppens sinnlighet, dess njutning och smärta. Ann Jäderlund har här fogat samman tolv diktsviter skrivna mellan 1992 och 2015 till en subtilt sammanhållen helhet som kretsar kring den djupa kärlekens inneboende negation – att älska djupt är att älska ingen, att älska innerligt är att vara ensam. Det är en poesi som är skör men stark, mystisk men inbjudande, bitvis brutal men alltid enastående vacker.
Ann Jäderlund är en ögats poet, och också här spelar ögat och seendet en central roll. Det gör också vattnet, träden, ljuset, färgerna (vitt i synnerhet, denna dödens och livets färg). Jäderlunds poesi är djupt förankrad i den fysiska världen, och synen är det sinne genom vilket hon främst filtrerar den. Också kärleken är här en betraktelseakt: ”Du är okänd / men jag / ser dig”. I flera av dikterna återkommer modern och barnet, ett slags våldsam ursprungskärlek som uppstår i det ögonblick de ”tänjer ut” varandra med blicken. Sådan är blickens kraft – den förändrar allt den snuddar vid, att se är att röra. Samma sak är det naturligtvis med språket, människans sjätte sinne.
Ann Jäderlund har ända sedan starten haft en särpräglad stil och form, inte minst gäller det textens visuella dimensioner. Hon använder sig frekvent av såväl kursiverad som spärrad text, kanske för att understryka textens kvaliteter just som text. Läsaren ska inte få glömma att text också är materia, men av ett helt särskilt slag – dikten är en dunkel konstruktion som aldrig till fullo kan plockas isär eller avmystifieras. Men det är i Jäderlunds fall ett slags välkomnande mysticism, som hon säger: Dessa är orden, gör med dem vad ni vill.
Den långa tillkomstperioden för Djupa, kärlek, ingen blir synlig i de tolv sviternas skiftande form och fokus. I sviten Synen är språket tjockt, den rymmer alla möjliga och omöjliga nyanser av vitt målade med bred pensel och i tunga sjok. En Narkissosdikt är rytmisk, hypnotisk, cirkulär, Ginstfläckar skuren is stram och elegant. I flera obetitlade sviter skriver Jäderlund en tassande, skir naturdikt med sorgkant, i Repulsion Polanski och Kantele till Stina Aronson bearbetar hon intryck från film och litteratur. Gemensamt för hela samlingen är dock den oerhörda kraft som vibrerar i var och en av dikterna, en kraft som uppstår i kollisionen mellan missmod och livsglädje.
Ann Jäderlund debuterade 1985 med den fragmentariska diktsamlingen Vimpelstaden och har sedan dess gång på gång befäst sin ställning som en av Sveriges mest säregna nu levande poeter. Förutom tiotalet diktsamlingar och två barnböcker har hon översatt dikter av Emily Dickinson i den hyllade volymen Gång på gång är skogarna rosa (2012). Jäderlund nominerades till Nordiska rådets litteraturpris också 2010, för sin diktsamling Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Djupa, kärlek, ingen nominerades till Augustpriset 2016.