Anna Hallberg

 Ibland står vi alla inför ett konstverk som fyller våra sinnen och kräver all vår uppmärksamhet. Och fastän vi inte har en aning om vad det är vi ser – för vi har aldrig sett något liknande förut – så bara måste vi dröja. Vad är det här? 

 Anna Hallbergs diktsamling AN handlar – bland annat – om just en sådan upplevelse. Samtidigt erbjuder den läsaren en upplevelse av just det slaget. Vad är det här? 

Det som varken läsaren eller diktens jag kan slita sin blick från är en kub av vatten. Den reser sig bland sanddynerna, mitt i en vidsträckt öken. Kuben vibrerar, dallrar, porlar, glänser och forsar – och är helt främmande i den tomhet av sand som omger den. Hallbergs diktjag tar in kuben med vidöppna sinnen, i vad som närmar sig ett korsdrag av synestesier: ”färgen känns / formen hörs / jag lyssnar med munnen / händerna vet”. 

Det hela börjar som ett nästan meditativt betraktande, men mot slutet av samlingen är det inte helt uppenbart vad som är kub och vad som är diktjagets kropp – och samtidigt fortsätter kuben att vara avlägsen. Så försätter Hallbergs omöjliga vattenkub också läsaren i ett tillstånd av uppmärksam vakenhet.  Det delar hon med diktjaget: ”försöker lyssna noga / se och / svara eller / reagera / så ärligt och korrekt jag kan”. Efterhand kommer känslorna också: den bottenlösa sorgen, livsglädjen, frustrationen.  

Anna Hallbergs vackra bok, kongenialt och minimalistiskt formgiven som en enkel kvadrat, kan läsas som en bok om vad konst är, men också som en berättelse om själva livet. Det är också möjligt att läsa den som en historia om en planet på väg mot extremläge. Här finns bara vattnet, sanden, jagets kropp och alla känslor. Vinden går över öknens sand. Och kuben är ett mysterium – den vägrar ”öppnas /hållas, bäras, packas in”. Vi kommer inte åt den, men kan inte släppa den ur sikte. 

Genom hela sitt författarskap har Anna Hallberg visat hur hon förmår göra språket helt till sitt eget och hur hon alltid kan hålla två till synes motsatta impulser verksamma på samma gång. Hon är inte rädd för att i uttrycket närma sig det banala, formelaktiga och enkla, samtidigt som hon tematiskt lyckas hålla fast det komplexa och motsägelsefulla, och gestalta sin förundran inför språkets alla möjligheter. Så också här, där läsaren får ta del av hennes uppsluppna språklek: ”viska pärlemor att det ordet finns”; ”lilla rinnlinje / vattenhoppar i sväng och böj / ivriga energin hur du forsar fram / skuttar i förälskat fnitter / jag blir glad av att se dig”.   

Här finns också en gestaltning av hur allting står i förhållande till något annat och vad som händer i själva mötet. Så möter dikternas rytm och samlingens stränga form – som i sig motsvaras av öknens kub av vatten – tillvarons formlösa oändlighet. Den minimalistiska formen och dess lugna andning ställs också mot öknens gränslöshet, och lekens frihet och glädje möter den bottenlösa sorgen: ”allt är lämnat, ska lämnas”; ”jag vill gråta över allt som varit / som är”.  

Anna Hallberg är helt enkelt på samma gång en känslig poet med vidöppna sinnen och en språkhantverkare med imponerande kontroll över sitt verk. När litteraturhistorien släpps in och tillåts verka är det ingen slump: så anas till exempel släktskapet med tematiken i Inger Christensens Alfabet i det lilla ordet ”aprikosvinden”. 

Anna Hallberg föddes 1975 och debuterade 2001 med diktsamlingen Friktion. Hon har tilldelats flera priser och nominerats till ännu fler. Detta är hennes tionde diktsamling, och det är tredje gången hon nomineras till Nordiska rådets litteraturpris; tidigare har diktsamlingarna Colosseum Kolosseum, som kom 2010, och På era platser, från 2004, nominerats. Utöver sitt lyriska författarskap är hon sedan många år en inflytelserik och respekterad litteraturkritiker och lyrikdebattör i den svenska offentligheten.  

Med sin modigt egensinniga och sinnliga diktsamling AN befäster Anna Hallberg sin position som en av de viktigaste rösterna i svensk samtida lyrik, samtidigt som hon testar och flyttar på gränserna för sin egen poetik.