Bjørn Rasmussen: Ming

Ming är en dikt om sorg och svaghet, berättad med en berörande språklig styrka.

Ming är något oersättligt som kan falla i golvet och gå i tusen bitar.

Och Ming är vad Flemming, det lyriska jagets döda far, kallades som liten: den Ming som hemsöker diktsamlingens gränslösa rum, där den inre och den yttre verkligheten flyter samman.

Bjørn Rasmussen (f. 1983) är dramatiker, prosaist och poet och en central figur i den våg av ny dansk poesi som karakteriseras av en säregen personlig stämma och samhällsinriktning.

Han debuterade 2011 med den oändligt vackra, våldsamma och formellt nyskapande romanen Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen (på svenska 2012), som 2013 följdes av romanen Pynt. Ming (2015) är författarens första diktsamling.

Ming består av 5 avsnitt, åtskilda av kolsvarta sidor som strukturerar ett förlopp som sträcker sig från januari till maj, och som beskriver det lyriska jagets av ångest och psykos genomsyrade vardagsliv i ett koloniträdgårdshus, där han bor med den man han ska gifta sig med. Den lilla prologdikten lyder så här:

Blandningen av enkelhet, surrealism och intensiva, kroppsbaserade metaforer är typiska för Bjørn Rasmussens språk, som verkar både genom den suveräna behärskningen av ett klassiskt stilmedel som enjambement och skenbart lågmälda, men inte desto mindre världsöppnande jämförelser. Att gråta som en symaskin är en så stark bild av sorgens mekaniskt stickande smärta som överhuvudtaget kan tänkas, och den glädje som har framkallat tårarna, är lika sammansatt som upplevelsen av att bara kunna möta sin avlidne far om man inte tar sin antipsykotiska medicin – vilket jaget ofta inte gör. Därför slutar det också med att han blir inlagd, och det föder en formidabelt finstämd beskrivning av livet som psykiatrisk patient.

Bjørn Rasmussens poesi är skriven från en plats där det mycket sällan skrivs ifrån. Från sorgens och den psykiska sjukdomens sköra och smärtsamma verklighet, där det ändå finns så mycket kärlek, sinnlighet och skönhet. Den påminner oss också om hur brett och starkt den heteronormativa matrisen verkar. Den delar en enastående känslighet med oss och öppnar våra sinnen för svaghetens styrka:

Nej, får läsaren lust att svara jaget. Det är allt annat än dumt att skriva ett diktverk som talar från en helt annan plats än den som vi omedelbart känner igen. När livet faller i golvet och går i tusen bitar, när man nästan inte kan resa sig från sängen, tvätta sig och absolut inte förmår använda kollektivtrafik, när man “ligger og fryser på gulvet / som et stykke peberfrugt”, så är det inte säkert att man kan skriva något alls. Men om man kan, och man heter Bjørn Rasmussen, kan det man skriver bli till en suverän poetisk livsyttring.