Bruno K. Öijer: Och natten viskade Annabel Lee

Bruno K. Öijer
Photographer
Maya Eizin Öijer
Dikter, Wahlström & Widstrand, 2014

vem var jag

ett namn kanske

en väg

ett regn i regnet

ett luftslott

där livet flyttat in

och gråtit ut

som ett barn träffat

av en ond dröm

(”Ett Regn I Regnet”, ur diktsamlingen Och natten viskade Annabel Lee)

Vad betyder det att fästa en generations själ på papper? Att vara inne i och ett med de rörelser som är tidens och omvärldens och samtidigt hävda kompromisslös integritet och oberoende? Man kan uppfatta poeten Bruno K. Öijers diktning på det sättet, som att den är en generations själsrörelser och hjärtslag, på en gång oföränderlig och alltid stadd i förändring.

Bruno K. Öijer är född i Linköping 1951 men sedan många år bosatt i Stockholm. Han debuterade 1973 med diktsamlingen Sång för Anarkismen och har sedan dess givit ut elva diktsamlingar och en roman. Samlade dikter har också kommit i flera utgåvor. Han har dessutom givit ut en skiva, Skugga Kommer (LP 1986, CD 1999). Hans senaste diktsamling är Och natten viskade Annabel Lee (2014). Han har erhållit fler prestigefyllda litterära priser, bland dem Kallebergerstipendiet (1991), Carl Emil Englund-priset (1991), Bellmanpriset (1999), De Nios stora pris (2002), Erik Lindegrenpriset (2002), Doblougska priset (2010), Aniarapriset (2012), Ferlinpriset (2013).

Han nådde tidigt en stor ryktbarhet och vann läsare bland unga intellektuella och bland dem som söker uttryck för en extatisk livshållning med rötter både i romantiken, tidig modernism, amerikansk beat, rockmusik.

Det finns en stark släktskapskänsla mellan Öijer och dessa diktare. Han har dock alltid förhållit sig självständig och med allt större auktoritet utvidgat och befäst sitt poetiska landskap som är barndom, minne, en livskänsla baserad på stark medvetenhet om ett skört livs ömtålighet och sårbarhet. I Och natten viskade Annabel Leekommer allt detta till gripande och starka uttryck. Dikterna är minnen av människor, de döda och de som är bortom synranden, vi ser barnet i dess dubbla roll som en utsatt varelse och genomskådare, det handlar om smärta, ljus, mörker, sökande efter identitet; i den stora avslutande dikten ”Alla Var Där” passerar luggslitna gestalter ur modernistgenerationerna genom ett Café Vieux Cimetière, där Poe om och om igen viskar samma namn, Annabel Lee Annabel Lee. Samlingen är en summering och en utblick ut över ett landskap som kommer att vara nytt. Ty efter den drömlika natt som är diktsamlingen kommer en ny dag, en ny värld.

Öijer har alltid haft ett mycket starkt språkligt uttryck. Bildspråket är intensivt, i de tidigare samlingarna närmast stroboskopiskt, i de senare allt starkare koncentrerat, och med en större tonvikt på en vardag som bärande element.

En läsning av Bruno K. Öijers verk visar att han alltid varit sin vision om en brinnande poesi trogen och också förmått utveckla och fördjupa den, låta den följa den egna livskurvan, den egna själens och andras resa för att skapa en sant gripande dikt.