Elin Lindell

Ett nytt syskon, en döende bonusfarfar och den introvertas kamp i ett extrovert tidevarv. Med säker tonträff skriver Elin Lindell en mellanåldersbok av imponerande hög klass. Trots att boken avhandlar livsomvälvande händelser blir den aldrig svårmodig. Nej, texten framstår i stället som direkt avlyssnad, med dialoger som är lika dråpliga som de är i verkligheten. 

Några av de vuxna vi möter är en Nonna som har bilder på alla sina före detta pojkvänner på toaletten för att ”det är där skit hör hemma”, en pappa som inte kan åka baklänges på tunnelbanan utan att bli illamående och kallsvettig, och en mamma som försöker hantera både en bebis och en åttaåring med existentiell kris. I Jenka och jag ger Lindell oss en helgjuten berättelse som, samtidigt som den blinkar till barnet, också pekar mot de vuxnas egenheter och försök att vara så förstående och tillåtande att de blir omöjliga att ta på allvar. Resultatet är en bok som på riktigt är rolig, utan att bli flåsig i jakt på flabb. Här kommer skratten naturligt som en reaktion på de överraskande svängar bokens jag, Unos, tankar tar. För Uno har många tankar, men talet sitter långt inne och blir till ett hinder i en värld som kräver ständigt svar på tal. Genom Uno belyser Lindell tydligt det allmännas syn på den som inte hörs. Att vara tyst är att vara konstig.  

Men i dödens väntrum, det vill säga avdelningen för palliativ vård, släpper Uno och kompisen in fantasin och ger den plats i verklighetens lek. Det är smart av Lindell att placera leken och fantasin precis där. För nog är det i svävandet mellan liv och död som det går att plantera in tvivel om vad som är på låtsas och på riktigt?  

Med Jenka får Uno släppa fram sin röst och bli den han kan och vill vara. Lindell är dock konsekvent med sin Uno som fortfarande har svårt att hitta orden med andra än Jenka. Faktiskt så är han så mycket sig själv i andra sammanhang, där han inte har Jenkas skyddande intensitet att sparra mot, att hans vuxna omgivning är övertygad om att Jenka är en låtsaskompis. En låtsaskompis som den ensamma Uno manat fram i sjukhusets korridorer. Författaren lyckas till och med få läsaren att tvivla en stund på Jenkas äkthet.  

Lindell skriver fram sina figurer med sådan självklarhet att läsaren vet att den har träffat alla inblandade, på ett eller annat sätt, i en eller annan figur. I hennes egna, vardagsnära illustrationer som ackompanjerar texten, finns både trygghet och uttryck som expanderar bokens humor.  

Jenka och jag är en utmärkt mellanåldersbok som vågar ta sig an stora ämnen på ett sätt som inte kväver läsaren i sorgens och bedrövelsens våta filt.  

Elin Lindell (f. 1981) är verksam som författare och illustratör. Hon debuterade 2006 med barnboken Stora syndboken (tillsammans med Lisa Bjärbo), och har därefter gett ut och medverkat i ett tjugotal böcker. Boken Världens sämsta syster belönades med Nils Holgersson-plaketten 2024 och Lindell har också nominerats till flertalet litterära priser i Sverige.