Eva Rún Snorradóttir
”Min substans är äldre kvinnor” tillstår redan på första sidan den anonyma kvinna som är berättarjaget i romanen Eldri konur (”Äldre kvinnor”, inte översatt till svenska): ”det som gör mig hel, som fyller mig av kraft och av liv, som gör att jag vrider mig av abstinens och tvångsmässig längtan, att jag piskar och slår, som gör att jag störtar mig i fördärvet”.
Varje kapitel som följer ägnas åt att beskriva en eller flera kvinnor och det förhållande hon som berättare har till var och en av dem. Det handlar om kollegor och bekanta, tränare och älskare, och hennes relationer till dem bygger utan undantag på hennes obevekliga längtan efter äldre kvinnor. Denna längtans egentliga objekt är dock antagligen mer komplicerat än bokens titel antyder.
Allt eftersom handlingen utvecklas tecknar sig en bild av den berättande kvinnans liv från fem års ålder tills hon har fyllt 40 år. Kvinnorna som upptar hela hennes sinne under livets olika perioder står oftast i berättelsens fokus. Endast i bakgrunden skymtar grundelementen i det som skulle kunna kallas ett vanligt liv: varaktiga relationer, barn som föds, och till och med en rätt ambitiös karriär. Texten fokaliseras således genom den berättande kvinnans tvångstankar, samtidigt som den queerar de traditionella normerna för hur kvinnors livshistoria beskrivs.
Man läser utan större ansträngning mellan raderna att berättarens problem har sina rötter i brist på kontakt med föräldrarna i barndomen. Allt som har att göra med hennes relation till sin mor utgör en påfallande lakun i berättelsen. Hon växer upp hos en moster som står under barnskyddsmyndighetens nära överinseende, förtär stora mängder alkohol och periodvis sitter i fängelse, men som trots detta inte är ”helt lika hemsk som hennes mamma”, som barnet får höra från de vuxna.
När berättelsen närmar sig nutiden visar det sig däremot att det inte alltid räcker att arbeta med sig själv eller att ha en uppriktig vilja att göra bra ifrån sig. När berättaren väl har börjat förstå sina egna problem och inse vilka beteendemönster hon måste undvika för att inte tappa vettet fortsätter hon ändå under en lång tid att gå vilse i livet. Hon har vant sig vid att bli bortstött, ha skuldkänsla och uppleva skam, och det är dit hon söker sig när allt är som svårast.
Detta motsägelsefulla tillstånd förmedlas därtill med en paradoxal lättsamhet i bokens skildring av berättarjagets krokiga framfart i livet. Till slut börjar man ana att den underfundiga texten inte är tillförlitlig. Ska berättarjagets självutplånande satir tolkas som ett sätt att närma sig läsarna eller som en metod för att hålla dem på tryggt avstånd? Även om berättelsen tydligt vittnar om en vilja att arbeta med sig själv, så pekar mycket på att den som berättar också använder sina ”självarbetsverktyg” för att hålla sin problematik vid liv.
Eldri konur är en berättelse om ett liv i marginalen. Huvudkaraktärens marginalisering beror dock varken på hennes homosexualitet eller hennes sociala klass, även om dessa båda spelar en viss roll i sammanhanget, utan på skammen som hon dras med och som gör det omöjligt för henne att uppleva närhet och sunda känslorelationer. Hennes närmast obefintliga självrespekt utmanar berättelsens pålitlighet och sätter fokus på avgrunden som uppstår mellan historien som vi berättar om oss själva och den som är uppenbar i andras ögon. Resultatet är en svindlande studie av förödmjukelse och värdighet som motverkande krafter i människans inre.
Eva Rún Snorradóttir (f. 1982) är författare, poet och scenkonstnär. Under de senaste tio åren har hon uppmärksammats för experimentella verk som vanligtvis handlar om gamla sår och hur människor gör upp med svåra erfarenheter. En röd tråd i hennes författarskap är queerhet i bred bemärkelse, varvid sammanhanget inte sällan är svårigheterna med att leva i ”normalitetens djupa hav”, som det formuleras i en av hennes böcker. Hennes första poesisamling utkom 2013 och hon har sedan dess skrivit ytterligare två poesiböcker och tre prosaverk, förutom att skriva manus och regissera för scen och radio.