Ingeborg Arvola

Då och då är både kritiker och publiken eniga, och en av årets stora framgångshistorier är Kniven i ilden (”Kniven i elden”, inte utgiven på svenska). Det är lätt att använda ord som sagolik, storslagen och magisk om Arvolas roman, för det är något av ett äventyr vi som läsare blir kastade ut i. Men bakom det stora dramat har Arvola skapat en berättarröst som både överraskar, fängslar och utmanar. Med skidor på fötterna och som ensamförsörjare till två barn drar Brita Caisa från Finland till Norge 1859. Samtidigt som Arvola bygger ut resan till den norska kusten som en episk kärlekshistoria, håller hon fast vid det som särpräglar Brita Caisa: en tro på det övernaturliga och en kunskap om hur man vårdar sjuka. På så sätt påminner boken om Mikael Niemis Koka björn, med en nära blick på traditioner och en öppen blick mot kunskap. Det förstärker också romanen att blicken hela tiden är hos Brita Caisa, och därmed håller fast vid det som ofta glöms bort när historien om Norge ska berättas. I Kniven i ilden ger Arvola röst åt dem som blev dömda för otukt och måste stå upp i kyrkan, de som levde som nomader och måste anpassa sig till nationella lagar och regler, de som stannade kvar och måste göra allt klart tills männen kom tillbaka från fisket. Denna blick gör inte bara boken originell, den gör att den också träffar rätt i en tid med förnyat intresse för samisk kultur och historia.

Samtidigt ska Arvola berömmas för hur hon har komponerat Kniven i ilden. Detta är en roman som underhåller utan att förlora sina litterära kvaliteter. Med ett fast grepp om dramaturgin visar Arvola att även dramatiska historier behöver en bra berättarröst. Hon skriver fram Brita Caisa med underliga och övernaturliga observationer och en mänsklig envishet. Det ger en annorlunda blick på ett stycke av Norge och en värld vi trodde vi visste det mesta om.