Jalvvi Niillas Holmberg

Romanens huvudperson Elle Hallala, eller konstnären Halla Helle, hör till de mest renommerade självlärda konstnärerna i Finland, men hon tappar sin livslust, ger upp sitt konstnärsliv och återvänder till sin hemort Ohcejohka för att försöka repa sig. Av olika orsaker fjärmar sig Elle i tonåren från renskötseln, vägrar sköta om sin kära far och klipper av kontakten med sin mor. Elles många obearbetade sorger dämmer upp för att kunna helas. Författaren utforskar en traumatiserad persons lidande och livsväg, och hur hon själv vart efter kan lätta på sitt ok och förbättra sin hälsa.  

Elle hinner knappt till sin farmors begravning och gör släktingarna upprörda med pipan som hon tecknar i farmors mun på psalmhäftet. – Mor rökte aldrig, påpekar faster. Situationen mildras inte av att Elle på gravgården ropar ut att graven är alltför liten. Efter begravningen drar hon sig tillbaka med sina hundar till gammelfarfars stuga vid Gabbajávri. Romanens lustiga titel «Goatnelle» pekar möjligen på att Elle är en goadni, en utmattad person som gömmer sig. Efter titelbladet i romanen finns ett citat av författaren Kirste Paltto: «Som sexåring började jag få ett extra huvud» (från novellen «Tvåhövdad kvinna»), som också antyder att Elle lider psykiskt.    

Elles mentala dekolonisering anknyter till naturen och det andliga, de delar av ett samiskt liv som kolonialismen har distanserat samerna mest ifrån. Men att revitalisera traditionskunskap har helande kraft för både enskilda personer och samefolket som helhet. Så lär sig Elle bl.a. att fiska med drivgarn, tjära båten, laga nät och ro laxfiske, vägledd av farbror Sámmol. Det är inte bara hon som ska ta till sig lärdomarna; kunskaper, myter och andlighet ska överföras till senare generationer. Också Elle, som nästan är folkskygg, deltar småningom med sina vänner på en träff där aktivister berättar, jojkar och samtalar med barn och unga om traditionskunskap, dekolonisering och hur man kan samspela med jorden.    

I lokalsamhället uppstår konflikter, särskilt på grund av samernas och storsamhällets olika värderingar och metoder i att nyttiggöra och respektera naturen. Snart har kapitalistkrafter valt Rástegáisa, det heliga fjället på den norska sidan, för att tillfredsställa sin girighet. Och att «bagatellisera allvaret» är inte utmärkande för de unga. Elle iklär sig sin mäktiga ládjogahpir (traditionell kvinnomössa/hornmössa) till samrådsmötet. – När stylisterna förr i världen uppfann hornmössan tog de inte hänsyn till att man måste kunna sitta i en bil, konstaterar Elle. Hon kommer ofta med eleganta utsagor och yttranden som visar en humoristisk syn på olika situationer.  

Författaren belyser också mellanmänskliga relationer i ett bygdesamhälle där samerna utgör majoriteten och finländarna minoriteten, och där samerna förvaltar sin egen etnicitet på flera sätt. En del av denna bild är Elles och finska Samus kärleksförhållande – som ständigt flammar upp och svalnar igen. Samu är oavsett Elles bästa stöd. Texten innehåller deras filosofiska grubblerier som ofta kommer från Elles drömmar. Elle skriver drömdagbok för att lära känna sig själv bättre, men också det är problematiskt: «Samu blir stående. Var det kanske ändå en tabbe att låta honom läsa om drömmarna? Vad är det jag tjatar om? Nu känner jag mig nästan övervakad. Sådant tvivel och ambivalens behöver jag verkligen inte mer av, jag har ju precis gjort mig kvitt allt sådant.»  

Texten håller hög skönlitterär kvalitet. Berättaren är Elle, som skildrar handlingen från sin synvinkel. Informationen silas så att berättelsen inte avslöjas så lätt för läsaren. Varje kapitel inleds dessutom med en dikt som ger en glimt av Elles drömmar och omedvetande. Berättarformen är starkt förankrad i samisk världsuppfattning och berättartradition, men skildrar både samernas utmaningar i ett modernt samhälle och allmänmänskliga förhållanden som behovet av tillhörighet och erkänsla.  

Även om berättelsen är realistisk, återspeglar den likväl samisk andlighet och mytiska element. Både dikt och mytiska element utmanar den västliga världens rationella verklighetsuppfattning, samt att de därtill fördröjer läsningen och uppmuntrar läsaren till att komplettera berättelsen.   

Språkligt och kulturellt kan romanen anses som en skattkista med en helande kraft. Författarens precisa och frodiga språk i beskrivningen av arbetsuppgifterna inom duodji (traditionellt hantverk) och laxfiske uppmuntrar oss att ta tillbaka kunskaper och färdigheter som koloniseringen delvis eller fullständigt har förträngt. Romanens viktigaste budskap är tron på en samisk framtid och den lösning som Elles berättelse erbjuder för att stärka och revitalisera det samiska språket och den samiska kulturen.   

Jalvvi Niillas, Niillas Holmberg (f. 1990) är uppvuxen i Ohcejohka i Finland.  Han är musiker, författare och manusförfattare. «Jag har ingen akademisk bakgrund och är inte heller någon språkforskare,» skriver Jalvvi Niillas om sig själv i boken Siiddaid Sápmi (DAT 2023). Också 2015 och 2020 var han det samiska språkområdets kandidat till Nordiska rådets litteraturpris.