Joanna Rubin Dranger

När Joanna Rubin Dranger nyss blivit vuxen tog hennes älskade moster Susanne sitt liv. I den genreöverskridande volymen Ihågkom oss till liv – en inte bara till vikten och sidantalet omfångsrik och vittfamnande bok – gestaltar Rubin Dranger i både text och bild hur hon många år senare börjar nysta i det som ledde till mosterns självmord och hur hon bryter den tystnad och de omskrivningar som hon växt upp med, där släktingar varit ”försvunna” eller inte omnämnts alls. Trådarna leder till judeförföljelserna före och under andra världskriget i Tyskland, Polen, Litauen och Ryssland – men också till antisemitismen och undfallenheten i de skandinaviska länderna och de förödande konsekvenser oviljan att hjälpa där fick. De leder rakt in i mörkret, till koncentrationsläger, mord och övergrepp. Men också till glädjen i att träffa överlevande släktingar i USA och Israel. Rubin Dranger visar i teckning och bild hur hon ställs inför smärtsamma nya och oväntade frågor. Några lyckas hon besvara, andra inte. Att läsaren också får uppleva och tänka kring alla dessa svåra luckor är en av bokens många styrkor.

Allteftersom frågorna hopar sig känner Joanna Rubin Dranger att hon måste veta vad de mördade hette och hur deras liv var. Att skriva och teckna de försvunnas berättelse blir en motståndshandling som närmar sig det magiska tänkandets: nazisterna utplånade dessa människor och alla deras minnen, Rubin Dranger framkallar dem ur glömskan och visar på de liv de levde, liv som togs ifrån dem.

Ytterst handlar projektet om att hörsamma den judiska bönens ord och om att ihågkomma de döda till liv. När Rubin Dranger upptäcker att det funnits en liten pojke i släkten som mördats och som ingen ens minns namnet på låter hon läsaren följa med på en förtvivlad jakt efter svar. Att finna hans namn betyder plötsligt allt, och när hon slutligen gör det känner både hon och läsaren hur viktig just hågkomsten är – att den griper bakåt, genom decennierna och ställer till rätta. Så blir boken i sig ett slags metaprojekt – genom att ge oss de mördades namn och omsorgsfullt teckna av deras fotografier och porträtt återskapas de döda. Historien kan inte ändras i efterhand, men de döda får liv när vi minns dem.

Stilen i boken är rak och enkel, både vad gäller text och bild, men den förenklar aldrig. Blicken vilar stadigt rakt in mot mörkret, både historiens och det mörker som Dranger snart upptäcker i sitt eget innersta. Så skildrar Rubin Dranger inte bara sin släkts historia utan också dess gemensamma stora trauma – och hur detta trauma fortsätter att verka i generation efter generation och finns också hos henne själv.

Ihågkom oss till liv är en intelligent kombination av text och bild som låter de båda förstärka varandra. Effekten blir närmast överväldigande. Fotografier och andra dokument blandas med Drangers egna effektiva teckningar, i en berättelse som har ett helt eget uttryck. Så blir boken till den dokumentärroman som den kallas för på omslaget, men också till så mycket mer: en grafisk roman, en historisk berättelse, ett slags skrivardagbok och en självbiografi. Både för henne och för läsaren blir den också en prövning. Det som hänt kommer så nära att man inte kommer undan.

Joanna Rubin Dranger, född 1970, har publicerat flera uppmärksammade grafiska romaner sedan debuten 1999. Ofta låter hon drastisk humor blandas med existentiella frågor och flera gånger riktar hon sitt sökljus mot samtidens trånga könsroller. Idag är hon verksam som professor vid Konstfack i Stockholm. Att hennes bokprojekt växer fram mot en fond av ökad, nygammal antisemitism och främlingsfientlighet i Europa undgår varken läsaren eller Rubin Dranger själv. Hon väjer inte för den historia som varit. Men inte heller för den som pågår. Ihågkom oss till liv är ett stilistiskt fullbordat verk och ett modigt tidsdokument. Hur vi läser boken knyter på många sätt an till flera av det samtida Europas ödesfrågor.