Karin Erlandsson: Minkriket

Karin Erlandsson
Photographer
Emilia Bergmark-Jiménez
Roman, Schildts & Söderströms, 2014.

Minkar luktar illa, men de luktar också pengar.

Hur man balanserar mellan känslan av obehag och drömmen om ekonomisk trygghet handlar mycket om i Karin Erlandssons roman Minkriket, som är det självstyrda landskapet Ålands kandidat till Nordiska rådets litteraturpris 2015.

Erlandsson (f. 1978), till vardags kulturredaktör vid tidningen Nya Åland i Mariehamn, har sina rötter i Österbotten. Och det är till trakterna kring småstaden Nykarleby som handlingen förlagts i hennes debutverk, som av flera recensenter betecknats som en litterär sensation.

Minkriket är på ytan en realistisk berättelse om hur minkodlingen under ett par decennier utvecklas till en central näringsgren på den österbottniska landsbygden. När efterfrågan på skinn ökar kan odlarna notera hur pengarna strömmar in, plötsligt upplever man en rikedom som man tidigare bara kunde drömma om. Men allt styrs av konjunkturerna, när de viker står odlarna skyddslösa. Och dessutom riktas miljörörelsens, inte minst de extrema så kallade "rävflickornas", attacker i allt högre grad mot något som i vida kretsar upplevs som djurplågeri. Minkodling blir även en moralisk fråga.

I centrum för romanen står en familj som bygger hela sitt välstånd på pälsnäringen. Fadern Evert satsar friskt och sonen Lars-Erik förvaltar kapitalet så gott han kan. Men finns det alls några utsikter att en tredje generationer tar över?

Inom familjen härskar starka spänningar. Lars-Eriks hustru Kristina vänjer sig aldrig vid minkarnas skarpa lukt och vid en tillvaro som regleras av arbetsmomenten på farmen. Krossade förhoppningar om ett annat liv följer henne, medan dottern Tanja står för upproret mot det lilla samhällets konventioner.

Karin Erlandsson har skrivit en rikt strukturerad och språkligt genomarbetad roman. Den är fylld av dofter, aningar och förväntningar som konfronteras med verklighetens sociala krav. Som bygdeskildring saknar den alla insmickrande drag. Bakom allvaret bryter en sträv humor ofta fram i dialogerna, likt en besvärjelse mot vardagens hårda villkor: "Huvudet upp och fötterna ner".

Skickligt gestaltas människans och minkens parallella världar, där man till slut inte är så säker på vem som ska ses som herre och vem som är förtryckt. Omslagsbilden av minkar klädda i högst mänskliga dräkter lyfter fram romanens centrala tematik på ett fängslande och utmanande sätt.