Katarina Frostenson: Sånger och formler

Katarina Frostenson är född 1953, bosatt i Stockholm. Hon är lyriker, prosaförfattare, dramatiker, översättare och sedan 1992 ledamot av Svenska Akademien på stol nr 18.

Katarina Frostenson debuterade 1978 med diktsamlingen I mellan. Sedan dess har hon publicerat ett stort antal diktsamlingar, prosa, översättningar, essäer. Hennes författarskap är mångsidigt och mycket sammanhållet. Hon har länge, egentligen alltsedan hon först framträdde, varit en av portalgestalterna i svensk samtidslyrik.

Katarina Frostenson är formmässigt djärv, utforskar såväl människans moderna liv som hennes relationer med myten och sagan. Hon utgår ofta från kvinnliga, inte sällan grymma och våldsamma, erfarenheter där mytologiska motiv växer samman med samtiden och läsaren fås att inse de själsliga, kulturella, filosofiska sambanden i tid och rum mellan människor. Att läsa Katarina Frostensons böcker är att vistas i rum utan gränser. Textens olika element, tid, sinnlighet, intellekt, myt, vrede, kvinnlig erfarenhet, barnets blick, minnesfragment, ting och mycket mer, bildar en enhet av sällsam karaktär: det finns många vägar in till hennes dikt och den talar till en från många olika skikt och nivåer.

Sånger och formler (Wahlström & Widstrand 2015) är Katarina Frostensons senaste diktsamling. Språket tar form och kropp där, hon använder orden, vänder på dem, söker betydelser och bibetydelser som om de, själva deras dubbeltydiga existens, gestaltar allt det gåtfulla som världen och livet är. Snart finner man sig som läsare indragen i en berättelse om livets mest fysiska och mest själsliga uppenbarelser, från en hisnande färd med skulor och ben och sopor genom avloppsledningar, över en sjungande vacker hymn till staden Minsk och det belarusiska språket, över varma och kärleksfyllda dikter till Marina Tsvetajeva, över bilder från Stockholms förorter och city och fram till den flådde och till musik och lidande förvandlade Marsyas.   Ja, i Katarina Frostensons skenbart stränga och strama dikter sker ständiga förvandlingar, att läsa dem är som att betrakta omgivningen, motiven genom ett prisma, och metamorfoserna är dikternas, bokens kärna, genom dem gestaltas livets märkvärdighet.