Linn Ullmann

Sex år efter den framstående romanen De urolige (2015; De oroliga, Albert Bonniers förlag 2016, övers. Urban Andersson) utger Linn Ullmann ännu ett imponerande verk: Jente, 1983 (inte översatt till svenska). Även denna gång har Linn Ullmann skrivit en berättelse som är hjärtskärande och vacker i sin mänskliga ömhet. Linn Ullmann måste nu kunna sägas vara en författare av odiskutabel betydelse. Hon går sin egen väg med något man kan kalla en emotionell ärlighet. I motsats till den stora massan av det som i några år har definierats som verklighetslitteratur eller autofiktion, bygger Linn Ullmann på ett mer klassisk åliggande för litteraturen: att ta sig själv upp till granskning så som vi kan uppleva det när vi läser till exempel Janet Frame, Kenzaburo Oe, Iris Murdoch och Patrizia Cavalli, för att nämna några.

Ullmann är uppriktig och tydlig i sin behandling av det biografiska – hon tar det personliga materialet i bruk som diktare, som författare, och styr skarpt och förståndigt undan det sensationella även när hon skriver fram unika, uppseendeväckande och närgångna händelser. Med andra ord: Linn Ullmann lyckas fläta samman det erfarna och det uppdiktade så att verket, romanens innerlighet och komplexitet, framstår som stor litteratur snarare än en personlig uppgörelse eller klagovisa.

En av de många sakerna som imponerar med Jente, 1983, är att Linn Ullmann på ett så utmärkt vis mäktar att föra författarskapet ut i ännu en ny terräng, för Jente, 1983 skiljer sig beslutsamt från den praktfulla De oroliga. Det är befriande att se hur Ullmann låter bli att luta sig mot den tidigare romanens vällyckade form och uttryck. Linn Ullmann är uppenbart inte en författare som låter skriften vila i det som en gång visade sig vara ändamålsenligt och lyckat. Med Jente, 1983 går hon än en gång vidare, ja det verkar som om det att utforska romanens mångskiftande möjligheter har blivit en drivkraft i detta författarskap.

Jente, 1983 är ett medryckande och gripande romanverk, en osentimental, men innerlig och skarpskuren berättelse som låter det genuina i romanens poetiska uttryck smälta samman med memoarens närgående öppenhet. Om man som läsare skulle drista sig till att hitta en essens i detta verk, kunde man kanske helt enkelt citera den första meningen i det sista avsnittet. Ja, om det är aldrig så förenklat, ligger nog kärnan i Ullmanns två senaste romaner här, i detta elegiska uttalande: ”Men hvor skal jeg gjøre av meg?””