Milja Sarkola

Min psykiater är en bladvändare till roman, en rolig, tragisk och halsbrytande färd mellan olika dimensioner av berättarens medvetande: iakttagelse, minne, längtan och fräcka projektioner. 

“Jag gick för att träffa min psykiater för andra gången” lyder den första meningen. Berättaren är dramatiker, en snart 50-årig tvåbarnsmor, frånskild från barnens andra mamma och i ett förhållande med juristen Eeva. Hon upplever sitt arbete som betydelselöst och har problem med sin relation, har varit sjukskriven en tid och säger: “Jag skulle vilja må bättre. Jag tycker inte om mig själv.” 

Berättarens sessioner med psykiatern är romanens stomme, men det mesta och mest dramatiska i den försiggår i hennes fantasier om honom. Gång på gång störtar hennes tanke ut från mottagningsrummet och in i detaljerade föreställningar om hurudan han är hemma, hurudan hans fru är, hur de är tillsammans, hur de äter parmiddagar med sina vänner Toffe och Bettina. Vällustigt föreställer hon sig hur de samtalar om konst och tillreder sås till den delikata rensteken, samt i klädsamt självironiska eller defensiva ordalag reflekterar över sin borgerliga livsstil. 

Mellan besöken hos psykiatern lever hon sitt vanliga liv, umgås med sin partner som hon älskar och sårar. Hon ordnar egna parmiddagar för sina vänner Monica och Oliver, och samtalet om borgerlighet kontra autenticitet ekar av den föreställda konversationen vid psykiaterns middagsbord, men här står mera på spel – liv, kärlek, mening. 

Ett tema är också berättarens självförakt, formulerat som smärtsam internaliserad homofobi, eller tvivel på den egna identitetens och det egna begärets värde och berättigande. Romanen är kort men den rymmer mycket, den är både rolig och hemsk, öppen och gåtfull. Den svänger sig med träffsäker situationskomik, med intellektuell reflektion och provokation, med berörande nödrop: “Jag hade velat fråga honom om han förstod djupet av mitt lidande, om han kunde skönja så mycket som en skymt av räddning för mig”. 

Skickligt låter Sarkola de olika stråken – iakttagelse, minne, fantasi – avlösa och flätas in i varandra. Läsaren tror sig ha kontroll över vad som är vad, frågan är hur viktigt det sist och slutligen är. I skönlitteraturen – liksom i terapirummet och på psykets scen – är sanningskriterierna andra än i en rättssal eller vid ett förhandlingsbord. 

Milja Sarkola (f. 1975) är en flerfaldigt prisbelönad dramatiker och regissör. Som romanförfattare debuterade hon 2020 med Mitt kapital. Sarkola är tvåspråkig och skriver själv sina böcker på både finska och svenska.