Ragnar Helgi Ólafsson

Titeln på diktsamlingen Laus blöð (”Lösa blad”, inte utgiven på svenska)  är gåtfull och slår an en ton som klingar boken igenom. Allt är annorlunda än det ser ut att vara, och vi tror vanligen att vi är andra än vi är. Diktsamlingen Laus blöð är här inget undantag. Boken har inte lösa blad. De är inbundna för att inte tappas bort. Den förklaringen anges på en medföljande pappersremsa. Med varje exemplar följer dessutom ett specialtryckt bokmärke med en numrerad lista innehållande sidnummer och anvisningar om i vilken ordning dikterna i precis det exemplaret ska läsas. Boken har med andra ord inte bundits in i ”läsordning”! Det är en underhållande läsupplevelse att med hjälp av ett sidnummer söka upp nästa dikt i turordningen. Ungefär som att vara med i en lek eller söka efter en skatt.

Den första raden med nummer på bokmärket ska läsas från vänster till höger, den andra från höger till vänster, den tredje igen från vänster till höger o.s.v.

I boken finns en innehållsförteckning som inte följer bokmärkets anvisningar. Ingenting är som det verkar vara. På bokens sidor följer dikterna samma ordning som i innehållsförteckningen, vilket betyder att de presenteras för oss i två olika ordningsföljder. Dessa skulle kunna kallas tryckordningen och läsordningen, men boken är också uppdelad i kapitel som numreras i ovanlig ordning. Tredje delen kommer först, därefter första delen, fjärde delen o.s.v.

Boken är mycket vackert utformad. Den är helt enkelt ett stycke bildkonst, och dess lek med dikternas ordningsföljd framstår som en utvidgning av det skapandet och påminner om att ingenting här lämnas  åt slumpen. Det oväntade tränger ut det normativa och förutsägbara. Tanken bakom varje dikt har byggts in i typografin på ett sinnrikt sätt.

Dikterna i boken spänner över en bred skala och ger uttryck för både ömhet och ett skarpt tänkande. Det oftast förekommande och mest karakteristika temat är ändå det som redan har nämnts. När man ser efter är inte allt som det verkar, och ett av poesins viktigaste uppdrag både förr och nu är kanske just det att påminna oss om hur mycket som är dolt för oss. Det är ett intressant perspektiv i en samtid och i en konsumtionskultur där man ständigt bombarderas med budskapet att allt är precis som det verkar, och att inget bättre finns.

I boken Laus blöð är skämtet allvar, och tvärtom. Bland de föreställningar och idéer som detta ger upphov till hos läsaren kan nämnas:

Det enda verkliga falska medvetandet är medvetandet som sådant. Varför måste litteraturen återspegla verkligheten? Är det för att kunna ha en backup? Man får inte förväxla en flygamatör med en amatörflygare, eftersom det kan vara en fråga om liv och död. Det samma gäller skuld och skuldkänsla! Drömmar är fakta i denna bok, den som talar i dikten har en dubbelgångare – och troligtvis handlar det om honom själv. Håret är rotfast i hårbotten och motstår inte vinden – därför är dess rörelser vackra. Sett ovanifrån påminner staden om ett tvärsnitt av en hjärna.

Möjligtvis ligger det i poesins natur att söka upp det som vi inte kan bekräfta eller få grepp om i medvetandet. Det kan ta sig högtidliga och seriösa former, men också enkla och skämtsamma sådana. Här följer en kort dikt från Ragnar Helgis bok. Inte ens fotografier går att lita på:

Ett foto

kanske

är orsaken till

hur konstigt jag tycker det är

att du har det där fotot

på en sovande man

den

att jag är den mannen

och har aldrig

sett honom sova