Seita Vuorela och Jani Ikonen (ill.)

Seita Vuorela
Fotograf
WSOY
Seita Vuorela och Jani Ikonen (ill.): Karikko (Blindskär), 2012

Seita Vuorelas roman Karikko (Blindskär) är sig själv nog på ett bra sätt och den är medveten om sin egen tjuskraft. Den riktar sig till alla dem som inte önskar sig en färdigt tuggad läsupplevelse. I Finland har boken helt berättigat försetts med en baksidestext där den klassificeras som ett verk för unga och vuxna. Ifråga om sina senaste romaner håller Vuorela emellertid själv envetet fast vid beteckningen barnroman. Hon anser att den moderna ungdomsromanen manipulerar de unga genom att redan i förväg tro sig känna till den unga människans behov och drömmar!

Vuorela använder sig av den internationella fantasyboomen för sina egna konstnärligt ambitiösa strävanden på ett sätt som förnyar hela genren. Stilmässigt hämtar hon stoff ur den magiska realismen och den just nu så populära dystopin, men Karikko innehåller också den klassiska ungdomsromanens grundläggande intrig: en ung människas frigörelse och upptäckten av den egna vägen i livet.

Romanens landskap består av en förfallen campingplats och en silo, samt de tragiska händelser som har inträffat där och vars orsaker blottläggs alldeles i slutet av romanen.

I händelsernas centrum finns en familj, ett brödrapar, fjortonårige Mitja och den ett par år äldre Waldemar, deras blodsband men samtidigt också sorg, uppgivenhet och skuld. Mitja lär känna ett antal pojkar som driver omkring vid campingen, de är utstötta människovrak som på något konstigt vis tycks vara fångna i Flickans garn, hon som bor på Hotell Horisont. Vuorela bygger upp intrigen bit för bit, genom återblickar, anspelningar och lösa bitar, som en mosaik. Berättartekniken såväl utmanar som belönar läsaren.

Karikko uttrycker reflektioner kring individ och samhället liknande dem finns i William Goldings Lord of the Flies, Alexander Mellis Barneregjeringen och Suzanne Collins The Hunger Games.

Med tanke på intrigen, är porträtteringen av vuxna och i synnerhet barnens föräldrar välmotiverad. De framställs som närapå genomskinliga och viljelösa gestalter, de innehar inte längre någon verklig auktoritet och saknar beröringspunkter med sina barn.

Vuorela utnyttjar också gamla myter, exempelvis den grekiska sagoskatten och finsk folktro i Dödsjungfruns skepnad, dessutom klassiska sagor, i synnerhet H.C. Andersens ”De vilda svanarna”.

Jani Ikonens omslagsbild är fängslande. Inuti romanen återfinns också Ikonens svartvita, fotoaktiga teckningar som kan tolkas som avbildade själslandskap.

Seita Vuorela (tidigare Parkkola, f. 1971) är bosatt i Helsingfors och verksam som författare och fotograf, hon undervisar även i kreativt skrivande.

Hennes ungdomsromaner har översatts till många språk, bl.a. svenska, engelska, franska, italienska och tyska.