Þorsteinn frá Hamri: Skessukatlar (Jättegrytor)
Þorsteinn frá Hamri, född den 15 mars 1938, är en av de främsta och mest kända isländska diktarna och hedersmedlem i Islands författarförening sedan 2006. Han har tilldelats många priser och hederstecken för sitt författarskap, bl.a. den isländska falkorden 1996. Han har också tidigare nominerats till Nordisk rådets litteraturpris, senast 1992, samma år som han fick det isländska litteraturpriset för skönlitteratur. Þorsteins första diktsamling utkom 1958 och han har gett ut över 30 böcker, däribland 25 diktsamlingar.
Dikterna är tematiskt uppdelade i tre avsnitt, som vart och ett har sina särdrag, men ändå utgör en viktig del av helheten. Þorsteinn skriver om naturen, det förflutna och nuet, ungdomsminnen och döden, men inte minst om lyriken och dess byggmaterial, själva orden med deras makt och vanmakt. Det finns dock ingen vanmakt att se i dikternas form och rytm, för diktaren lyckas knyta samman den traditionella isländska allitterationen och metriken inom den fria formen, liksom det förflutna och nuet knyts samman i de enskilda dikterna och det lyriska jaget blir en del av historiens långa lopp. Med hänvisningar till kända troper och även egna dikter förstärker han våra band till det förflutna, men ifrågasätter samtidigt människans förmåga att lära sig av sina gamla misstag. Trots det är dikterna inte melankoliska eller nostalgiska, de är tvärtom fyllda med energi och fascination över diktningens konst och ordets magi, och språket är vidunderligt vackert.
Det har sagts att Þorsteinn frá Hamri i sina dikter bygger en bro mellan det förflutna och nuet, och det gör han även i denna bok. Den traditionella lyriska formen är närvarande under ytan i alla dikter, ibland så närvarande, att om man ändrar den fria versens radindelning får man metrisk form med allitteration och rim. Helhetsbilden som framträder är en människa tätt knuten till sitt lands natur, tradition och historia, men också engagerad i och övertygad om en nutid, som oundvikligt bygger på det förflutna. Ordens långa kedja kan bli till dödsbringande länkar, men också till en ledtråd som visar oss vägen genom vår kaotiska samtid mot en okänd framtid.
En jättegryta är, enligt ordboken, en slätväggig fördjupning i klippor, ”skapad av stenar som har virvlats runt av vattenfall”. På samma sätt virvlas vi runt i vår samtid, och orden virvlar runt i diktarens tankar, tills de efterlämnar en slätväggig gryta, möjligtvis skapad av jättar. Själva namnet på diktsamlingen framkallar bilder av forntidens överjordiska krafter, mäktiga och mystiska, och språkets magi. Samma intryck får läsaren av dessa starkt mejslade och mycket personliga dikter, som också talar djupt till hjärta och sinne med sitt intensiva bildspråk. Boken är ett praktfullt exempel på till vilken grad en erfaren diktare kan behärska språket, metaforer och metrik, och använda det till att förmedla sina betraktelser och tankar om liv och död, det förflutna och nuet, det inre och det yttre, men inte minst själva språket och poesin.