Tomas Mikael Bäck

Tomas Mikael Bäck (f. 1946) är en utpräglad poet som i snart femtio år gett ut till formatet små, men substansen stora diktsamlingar. Debuten skedde 1972 med Andhämtning. I fjol kom hans tjugonde bok, De tysta gatorna, som nu nomineras för Nordiska rådets litteraturpris. 2014 tilldelades han Edith Södergran-priset och 2016 Längmanska kulturfondens pris.

Bäck tog avstamp i den finlandssvenska modernismen med Gunnar Björling som sin främsta läromästare. Hans uttryck gick mot en allt större knapphet, och under 1980-talet gav han ut flera samlingar med aforistiska enradingar. Under senare år har han låtit sina dikter breda ut sig över lite flera rader och släppt in det biografiska, utgångspunkten är ofta en konkret iakttagelse från födelsestaden Vasa. Det berättande draget och de sinnligt igenkännbara detaljerna – dofterna, vyerna och ljuden – gör hans senare diktning avspänd och befriad. Man blir på ett stillsamt sätt upprymd av att läsa Bäck.

I De tysta gatorna öppnas ”samma gamla sinnen” och ”vilken minnesbild som helst får återkomma”. Vad man hör när man öppnar sig är ofta inte, som Bäck påpekar, tomhet eller tystnad utan ”tinnitus i den egna apparaten”. Men också dessa biljud och störningar bejakar han. Kanske liknar de i själva verket musik som ännu inte skapats eller ett stilla oavlåtligt regn. Till och med misstagen och olyckorna tas emot och ges mening:

Det saknas inte dramatik i dikterna: åskan går, det glömda landskapet står i flammor och blixtarna gör svarta sick-sack-mönster. För det mesta klarar Bäck sig ändå utan det bjärta och spektakulära: ”Man behöver kanske inte till slut cinnober och smaragd?”

Vad man behöver är snarare det grå och gyllene, regnet och musiken och ”upplevelsen av en närvaro som ingenting splittrar”. Meditativt och tålmodigt undersöker Bäck håligheterna i de väggar som språket omger oss med och tar sig in bakom tankens förbudsmärken. Vad han hittar där förmedlar han sedan i dikter skrivna med stor omsorg och spänst och en ömsint, sorgmodig humor.