Zakiya Ajmi
Vulkan (inte översatt till svenska) är en ungdomsroman som på många sätt är explosiv. Inte bara i språket, utan också i sin säregna struktur som bryter upp traditionell kronologi genom att börja och sluta boken med Kapitel Två. Det är en rotlös och insisterande berättelse om att passa in och falla ut – berättad på ett helt eget sätt. Dialoger, sms och rådvilla tankar blandas i en originell komposition, där inte endast det som sker inne i en själv, utan också mitt inne i jorden, får sin betydelse för uppbyggnaden av personerna i boken. Allting i romanen håller på att flyga i luften.
Huvudpersonen Anna har bott på kriscenter med sin mamma. Nu bor hon i en annan stad, börjar på en ny skola och får nya vänner. Allt är nytt. Väninnan Chili och killen Idris som håller på med parkour och inte är som Thomas från kriscentret, som vet allt om tyngdkraften. Anna har prövat det förut. Att rivas upp och flyttas till ett nytt ställe med hopp om att allting här, precis här, kan börja på nytt. Utan lögner. Men kan sår i själen läkas genom att gång på gång fly – både psykiskt och fysiskt – från dem? Anna måste – som så många andra barn och unga i hennes situation – ta på sig rollen som beskyddare och omsorgsperson för en mor, som kämpar för att komma vidare och en far, som inte kan inse att han själv är en stor del av problemet. Som ett bränt barn måste Anna gå in i den värld som heter verkligheten och se den i ögonen. Det ligger en aktiv vulkan under hela berättelsen som ett slags motor för dragningskraft och frånstötning. Tyngd och fritt fall. Inte mot jorden, utan mot de slocknade hålen av oändlighet och mörker. Far försöker att vara en far igen, men allt kan och ska inte förlåtas i en värld som håller på att gå i småbitar eftersom allting darrar och skälver. I synnerhet när Anna går på stan och röker hasch och råkar vara ihop med Chilis pojkvän. Livet är fullt av misstag. Det fortsätter det att vara. Men av misstagen lär hon sig också att leva, inte bara att överleva.
Vulkan är en socialrealistisk young adult-roman berättad hudlöst, rått, poetiskt och finurligt. En historia om att falla och att resa sig. Den kastar blickar på den gängse utvecklingsromanen i sin klassiska struktur, där det att höra hemma sätts under lupp i berättelsen här, därför att Anna är hemlös, en slags nomad i sitt eget liv, och rastlösheten är en drivkraft på gott och ont. Zakiya Ajmi har en sällsynt och ärlig identifikation med en trovärdig berättare, som lyckligtvis aldrig blir varken moraliserande, undervisande eller pedagogisk. Det sägs visserligen att man lär sig av sina misstag, men det man kanske mest av allt lär sig i den här romanen är att säga förlåt – och mena det.
Ungdomsromanen Vulkan är i hög grad en vulkan. Man blir på alla möjliga sätt brännmärkt av energin i precis varje mening och ordens speciella sårbarhet, som kryper in och sätter sig fast. Zakiya Ajmi är en författare som vill något med sin berättelse. Hon vill skaka om den gamla världen, så vi kan få en ny, där vi kan tala om allt det som det oftast inte talas om.