Arndís Þórarinsdóttir och Sigmundur B. Þorgeirsson

”Jag har ofta bara kommit undan med nöd och näppe. Jag har sänts i sadelväskor genom isländska nejder, jag har förvarats i osäkra hus, och det har satts eld på mina blad. Jag har varit ute på farofyllda sjöresor och har burits ut från brinnande hus.”

Hur skriver man om en urgammal kalvskinnshandskrift och ett många århundraden gammalt nationellt arv på ett sådant sätt att nutidens barn får lust att läsa? För Arndís Þórarinsdóttir har det lyckats på konstfärdigt vis genom att identifiera sig med handskriften Möðruvallabók och beskriva dess farofyllda färd genom Islands historia som en medryckande spänningsroman.

De kalvskinns- eller pergamenthandskrifter som bevaras på Island utgör ett samnordiskt arv. De innehåller gamla sagor, kväden, trollformler, lag och visdom. Det är viktigt för de nordiska samhällena att kommande generationer har en levande förbindelse med dessa dyrbarheter, som i många fall är illa medfarna, men som rymmer vår gemensamma gamla kunskap och historia. Störst och mest känd av dessa handskrifter är Möðruvallabók, som i Bál tímans  (”Tidens bål”, inte översatt till svenska) själv träder fram och berättar sin historia i form av ett slags poetiserad autofiktion. Boken råkar ut för hårda strapatser både på land och till havs, råkar ut för olyckor och vandalism och undkommer bara med nöd och näppe som under den stora branden i Köpenhamn 1728 och engelsmännens bombardemang av staden 70 år senare.

Berättelsen öppnar upp en gripande bild av de historiska förändringar som Arndís låter handskriften gå igenom. Vi följer således i hälarna på Möðruvallabók i historiens avgörande ögonblick både på Island och i Köpenhamn, ända från att handskriften blir till och fram till våra dagar – ja, faktiskt lite längre, för historien slutar i framtiden. På det sättet får läsaren en förnimmelse av sin litenhet i det stora sammanhanget, och förstår att han eller hon bara tillhör ett litet kapitel av historien.

Sigmundurs illustrationer fångar läsaren och tillför berättelsen ett starkt extra lager. De visar oss olika tiders klädedräkt och bostäder, för Möðruvallabók sträcker sig över olika perioder – den är en form av tidsvagabond. Det förefaller troligt att illustratören har hämtat inspiration från pergamenthandskrifter, för några av bilderna påminner oss om att kalvskinnsbladen användes om och om igen, och att det under en saga kanske fanns en annan och äldre. Bilderna är också olika och tjänar varierande syften. Några berättar en historia, med referenser och bildspråk, andra väcker en stämning i takt med texten.

Det är en konst att ge en gammal pergamenthandskrift en röst som kan förbinda barn av i dag med världssamfundets urgamla kulturarv. I Bál tímans har det lyckats enastående fint med en allmänmänsklig sorg över de sagor som gick förlorade, och glädjen över dem som bevarades trots människornas ändlösa krigstumult.

Arndís Þórarinsdóttir (f. 1982) är författare och översättare och har utgett en lång rad böcker för barn och unga, men även dikter och noveller. Bland hennes verk kan nämnas Blokkin á heimsenda (”Blocket vid världens ände”, inte översatt till svenska) som hon skrev tillsammans med Hulda Sigrún Bjarnadóttir, och som i fjol nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Sigmundur B. Þorgeirsson (f. 1985) är utbildad bildkonstnär och har mångsidig erfarenhet av illustrationer till böcker, film och datorspel.