Carl Frode Tiller

Carl Frode Tiller
Photographer
Akam1K3
Carl Frode Tiller: Begynnelser. Roman, Aschehoug, 2017

Carl Frode Tiller följer upp Innsirkling-trilogin – ett huvudverk i den norska litteraturen på 2000-talet – med en roman där han använder sina avancerade berättarstrukturer på helt nytt stoff. Begynnelser (inte översatt till svenska) inleds med att Terje, som arbetar som miljökonsult med bevaring av biodiversitet som specialområde, ligger på sjukhus efter ett självmordsförsök. Därifrån berättas historien baklänges, så att läsaren tas med på en resa bakåt i tid, till små och stora händelser som tycks utgöra möjliga begynnelser på olika livslopp Terje kunde ha fått – samtidigt som vi ser att de vägarna han inte har följt, också bidrar till att forma honom. Som få andra tycks Tiller ta Søren Kierkegaards ord på allvar: ”Man förstår livet baklänges – men måste leva det framlänges”.

Terjes mor och syster samlas kring Terje, i konkret bemärkelse vid sjukhussängen, men ändå mer i överförd bemärkelse – där de också får sällskap av hans tonårsdotter och exfru. I tillbakablickarna pressar de nära relationerna sig på med närmast klaustrofobisk kraft. Steg för steg följer vi Terje bakåt i tid i hans passivitet och pyrande ilska mot alla som i hans ögon missförstår och gör honom orätt, genom ett äktenskap fyllt av kärlek och tvister, tillbaka till det bittra förhållandet mellan honom och en mor som tycks ha förlorat kontrollen. Men Begynnelser är mer upptagen med att skildra de obestämda känslorna av att vara missförstådd, som alla karaktärerna i romanen på olika sätt verkar dela, än med att utpeka skyldiga. I sina mästerliga dialoger får Tiller fram vilket rikt spektrum av känslor som kan dölja sig under den mest vardagliga ordväxling.

Kanske som en motvikt till uppväxten har Terje valt ett idealistiskt yrke, som kommunal miljökonsult. I naturen ser han en renhet som inte finns i de mänskliga relationerna han är van vid och som han anser vara förgiftade. Men att kämpa för naturen är allt annat än enkelt. I romanens egen prosa ställs den vackra klangen i de fantasirika orden vi människor har satt på naturen – sørleg tinderublom (sydlig blockdraba), lønnekveldsfly (lönnaftonfly), munkerabarbra(munkrabarber) – mot oförståelsen vi i andra sammanhang uppvisar inför samma organismer.

I det ekologiska samspelet som Terje har studerat är orsaker och konsekvenser inte alltid omedelbart överskådliga. En liten ändring i livsmiljön för en art, en rubbning av balansen mellan två organismer, kan få oanade konsekvenser på ett helt annat ställe i näringskedjan. Förhåller det sig på samma sätt även med människor? Knutarna i Terjes familj, svårigheterna de har med att reda upp sitt vardagliga trassel, ger en dyster klangbotten för det oöversiktliga nätet av mänskliga motiv som ligger bakom beslut med konsekvenser för flora och fauna i många led framåt.

Leder ödeläggelsen till ett ofrånkomligt slut, eller kan den avvärjas före det? Kan man göra andra val, eller är utfallet bestämt av val gjorda för flera decennier sedan? I Tillers romanväv öppnas de svåra frågorna upp med förståelse för komplexiteten i de sociala och naturgivna systemen som styr våra liv – och samverkan mellan dem. Att Terjes eget liv, trots att det i många hänseenden har tagit en långt mer ”konstruktiv” riktning än det uppenbart kunde ha gjort, leder till ett självmordsförsök, visar i sig att inga svar kan tas för givna.

”Vi människor borde utvidga budet om kärleken till vår nästa, tänkte jag, vi borde leva sa att de andra arterna saknar oss den dagen vår art är borta från klotet,” tänker Terje vid en tidpunkt. Det är inte mycket i romanen som tyder på att Terje eller hans omgivning ännu har nått dit – men romanen antyder att människoskapade problem kan och måste lösas av människan själv, på ett sätt som lyfter upp akuta miljöfrågor på dagordningen med litterär styrka och komplexitet.