Christina Hesselholdt

Christina Hesselholdt
Fotograf
Jakob Dall
Vivian. Roman, Rosinante & Co, 2016.

Christina Hesselholdt har sedan sin debut 1981 med Køkkenet, gravkammeret & landskabet skrivit 15 verk och varit en huvudexponent för den experimenterande prosan i Norden. Vivian är en biografisk roman om den amerikanska gatufotografen Vivian Maier (1926-2009), som levde ett anonymt liv som barnflicka i rika familjer, men hos vem man efter hennes död fann en unik samling på omkring 150 000 fotografier av människor och platser i New York och Chicago, som Maier hade tagit under 40 år. Dessa fotografier betraktas nu på världsplan som ett av 1900-talets viktigaste konstverk inom sin genre. Fastän Maiers biografi kan åberopa allehanda myter om det underskattade konstnärliga geniet, så finns det inget romantiskt över Hesselholdts skildring av denna kvinna. Tvärtom får vi en beskrivning av en person som å ena sidan är sträng, kompromisslös, asexuell och sluten, men å den andra har en utpräglad känsla för rättvisa, skönhet och empati för de svaga i samhället. I Vivian ges ett porträtt av en person som hela tiden visar nya sidor, och vars väsen i slående grad fängslar och fascinerar läsaren.

Att mötet med Vivian är en förunderlig upplevelse för läsaren förklaras också av sättet på vilket hennes liv berättas, från den dysfunktionella barndomen i en emigrantfamilj till de sista åren i fattigdom och ensamhet. Vivian är uppbyggd av ett spektrum av olika stämmor, som tillhör en berättare, Vivian samt en lång rad personer från huvudpersonens omgivningen, bland vilka vi exempelvis möter Ellen, som Vivian är barnflicka för, Ellens föräldrar, Vivians mor och många fler. Berättaren är en lite käck och beskäftig typ, som hela tiden förklarar för läsaren hur handlingen hänger samman, och vilka de historiska omständigheterna omkring den är – absolut inte en person man känner sig speciellt benägen att anförtro sig åt. Verket innehåller inga auktoritära utsagor eller svar, utan en polyfoni av likvärdiga röster som ger romanen dess unika upplevelse- och reflektionspotential.

Därtill är Hesselholdt en suverän stilist. Särpräglade, vackra och originella meningar exploderar överallt i hennes roman och skapar en rad mångfacetterade och fantasieggande skildringar av personerna. Om två av romanens bipersoner får vi till exempel höra: ”Silkepapiret gør hende både bitter og opstemt” och ”Nu lader hun tulipanerne besvangre hende, nu rider hun roserne”. Det har ingen skrivit förut.

Vivian visar oss en person som dels varit utsatt för ett hårdare öde än de flesta med en barndom fylld av våld, missbruk och psykisk sjukdom och ett senare liv i monotoni och isolation, dels i sin konstnärliga och inre värld har en ömhet, skönhet och säregenhet som man också ser i hennes foton. Det finns en splittring mellan verklighet och dröm som de flesta känner, men som Hesselholdt accentuerar i exceptionell grad i sin fascinerande och djupt originella konstnärsroman.