Elísabet Jökulsdóttir

”Död. Död. Hur kunde det gå till. Vad betydde detta ord.” Så inleder Elísabet Jökulsdóttir den självbiografiska romanen Aprílsólarkuldi (Eitthvað alveg sérstakt). Frásögn um ást og geðveiki og huggun (Den kalla aprilsolen, Bokförlaget Thorén & Lindskog 2021, övers. John Swedenmark). I detta verk använder hon diktkonstens metoder för att undersöka vad som skedde när hon i slutet av 1970-talet, då hon var omkring de tjugo, fick en bipolär psykisk sjukdom. Hon upplevde en maktlöshet och en skam, som hon har använt en stor del av sitt liv på att tränga till botten med och förmedla i sin konst.

Romanen handlar om Védís, som på tröskeln till vuxenåldern drabbas av katastrofen att mista sin far, men visar sig ur stånd att klara de känslor som följer av det. Fadrens död tvingar henne nämligen till att inte bara se människans förgänglighet i ögonen, utan också att inse hur uppväxten i en alkoholiserad familj med tillhörande gömlek utåt, kaos, stridigheter, moderns raserianfall och distans i relationerna har format hennes personlighet och känsloliv. Hon har vuxit upp med att använda språket till att bedra sig själv och andra, till att inte säga vad hon menar, och inte mena vad hon säger. Från barnsben har hon således blivit indoktrinerad att undertrycka alla känslor och frysa ner dem, för det finns ingenting så farligt som känslor. Den sorg som härjar i Védís efter förlusten av fadern är således färgad av vrede och längtan, som hon inte vet hur hon ska hantera eller artikulera. Därtill blir det komplicerat för henne att sörja fadern, som hon känner att hon i verkligheten har mistat långt tidigare – eller möjligtvis aldrig har haft. Den största sorg i Védís liv består nämligen av att hon som barn aldrig fick lov att uppleva en bekymmerslös uppväxt.

Kort efter dödsfallet och mitt i nervsammanbrottet möter Védís Kjartan, och kärleksförhållandet mellan dem smälter hennes inre ispansar, så att hon ger efter för känslorna. Deras förhållande kännetecknas av kärlekshunger och ett konstant drogbruk med tillhörande tvångstankar, fruktan, ångest och depression.

Elísabet Jökulsdóttirs beskrivning av hur Védís till följd av sin sjukdom steg för steg tappar kontakten med verkligheten och tror sig i omvärlden höra och se diverse budskap, som är dolda för andra, är mästerligt utförd. Den otyglade stilen och humorn som härskar på ytan, täcker över en tung underström. Den naiva, klara texten tilltalar i sin estetik starkt det barn som Védís aldrig fick lov att vara, men som hon i sin vanmakt försöker visa omsorg för. Elísabet Jökulsdóttir behandlar på ett känsligt och poetiskt vis ämnen som är svåra att kringgås, och tillför sitt stoff en magi som inte lämnar någon oberörd.

Elísabet Jökulsdóttir (f. 1958) har under de drygt 30 år som har gått sedan hon utgav sin första bok varit en viktig röst i det isländska samhället. Med öppenhjärtighet, insikt, humor och rättframhet har hon berört sina läsare och riktat deras uppmärksamhet mot problematiska ämnen såsom kärlek i alla dess skepnader, droger av olika art, våld i parförhållanden, psykisk sjukdom och psykisk hälsa. Hon har publicerat dikter, kortprosa, noveller, romaner och skådespel. Parallellt med sin litterära verksamhet har Elísabet Jökulsdóttir utfört olika uppdrag och var bland annat hederskonstnär vid konstfestivalen Sequences hösten 2021. Elísabet Jökulsdóttir mottog Isländska litteraturpriset 2020 för Aprílsólarkuldi. Hon har fått kvinnornas litteraturpris på Island, Fjöruverðlaunin (Fjara-priset), två gånger. Första gången 2007 för den självbiografiska romanen Heilræði Lásasmiðsins (”Låssmedens goda råd”, inte översatt till svenska), som är ett slags systerbok till Aprílsólarkuldi, och andra gången 2015 för diktsamlingen Ástin ein taugahrúga: Enginn dans við Ufsaklett (Kärleken ett nervvrak: ingen dans vid Fiskarstenen, Viti menn 2014, övers. Ylva Hellerud). Året därpå nominerades hon för första gången till Nordiska rådets litteraturpris för just den boken.