Elisabet Kristín Jökulsdóttir: Ástin ein taugahrúga. Enginn dans við Ufsaklett (Kärleken – ett nervvrak. Ingen dans vid Fiskarstenen)
”Varför går hon inte ifrån honom?” säger vi kanske, när vi hör om en kvinna i ett våldsamt förhållande. ”Varför inlät hon sig alls med honom, han är ju känd som våldsam?” säger vi om en annan kvinna, men svaren på dessa frågor är inte uppenbara. Elisabet Kristín Jökulsdóttir försöker besvara dem på sitt sätt i diktsamlingen Ástin ein taugahrúga. Enginn dans við Ufsaklett som på ett uppriktigt och öppenhjärtigt sätt berättar om våld och kärlek i ett parförhållande.
För kärleken är svaret, eller kanske vår längtan efter kärlek och de blå dunster som den till att börja med slår oss i ögonen. Det lyriska jaget i Elisabet Kristín Jökulsdóttirs diktsamling beskriver förhållandets utveckling ända från det första mötet, där hon gärna vill tro att hon blir älskad som den hon är, utan smink och snygga kläder, och tills hon till sist stiger ut ur lågorna vid förhållandets avslutning efter att ha klätt av sig korsett och nylonstrumpor. Bildspråket är träffsäkert och de bilder som tecknas upp står livslevande inför läsarens blick. Vi känner dessa människor, vi har träffat dem, kanske har vi själva varit i samma situation.
Rum, våning och stadsdel
Om han var i samma rum var jag jättekär i honom
om han var på nedervåningen var jag sjukt kär i honom
om han var i en annan stadsdel höll jag på att dö av kärlek.
Diktsamlingen Ástin ein taugahrúga. Enginn dans við Ufsaklett är uppdelad i tre avsnitt, uppvaktning, samliv och skilsmässa, som tillsammans skildrar en stark och gripande historia, på samma gång sorglig och rolig, liksom livet självt. Här är det inte tal om unga människor som gör närmanden till varandra – det rör sig om vuxna människor med ett förflutet, men de varnande orden, förhistorien och de dåliga varslen tjänar ingenting till, och allt som är dåligt kan ju ändras, det är inte relevant just nu, omnia vincit amor. Men innan man vet ordet av bankar verkligheten i sin gråa skepnad på dörren i förhållandet, och sorgen är smärtsam efter att förhålladet upphör, när ingen, som titeln säger, dansar vid Fiskarstenen. Men trots allt som har skett tidigare är längtan efter kärlek fortsatt stark, även om den är och hela tiden har varit dödsdömd.
Fiskarstenen
Så kom nyårsafton
och ingen dans vid Fiskarstenen
det var inget månsken
inga spår i snön
ingen kärlek i luften
inga förhoppningar
i dansen
ingen kvinna som kom ut ur stenen
och dansade i korsett
i fyrverkerikaskaderna
med en man
med sjömanshänder.
Ástin ein taugahrúga. Enginn dans við Ufsaklett är en ovanlig diktsamling, fri från självömkan och anklagelser, en rättfram beskrivning av ett förhållande som utan tvivel aldrig borde ha uppstått. Författarens naiva bilder av kvinnliga könsorgan ger boken en ökad bredd och bidrar till att tydliggöra den fysiska och oumbärliga sidan av förhållandet, som dock på många ställen är tyngt av smärta och ensamhet. Diktaren sammanflätar på ett unikt sätt humor och själsångest och berättar sin historia för läsaren med en sådan uppriktighet, att man sent kommer att glömma den. Det återstår mycket personliga svar på våra frågor om kärlek i våldsamma förhållanden.
Elisabet Kristín Jökulsdóttir kommer från Reykjavík och är född den 16 april 1958. Hennes första diktsamling utkom 1989 och hon har sedan dess publicerat diktsamlingar, romaner för barn och vuxna, noveller, skådespel samt skapat dansverk och performanser. 2015 fick diktsamlingen Ástin ein taugahrúgar. Enginn dans við Ufsaklett Fjöru-priset (det isländska litteraturpriset för kvinnor) och tidningen DV:s läsarpris. Elisabet Kristín Jökulsdóttir utger sina böcker själv, eftersom hon säger att hon bara på det sättet kan bestämma över allt som gäller deras slutliga utformning. Hon har inte tidigare varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.