Hannu Raittila: Terminaali (Terminal)

Hannu Raittila
Photographer
Kontakt forlaget
Roman, Siltala, 2013

Med sina sexton utgivna verk har Hannu Raittila (f. 1956) befäst sin position som en av de centrala finska nutidsförfattarna. Han fick Finlandiapriset för sin roman Canal Grande(2001). Den nu aktuella romanen Terminaali(2013) tilldelades Runebergspriset 2014 och kandiderade för Finlandiapriset året innan.

Raittilas romaner och essäer har fått epitetet ”ingenjörsprosa” på grund av att han gärna skildrar världen i teknologiska termer. I Raittilas romanvärld symboliserar tekniska innovationer och mätbara ting människans skaparkraft och möjlighet att påverka sin omgivning. Samtidigt finns där en paradoxal tanke om hybris, strävan att skapa storartade verk, som krackelerar på grund av storhetsvansinne. I Raittilas verklighet strävar tron på teknologin till att ersätta Guds skapelse, men den värld som byggs på teknologi visar sig vara en ytterst sårbar, sönderfallande illusion.

Då Raittila i Canal Grande flyttar sin huvudperson till Venedig för att hindra staden från att sjunka i havet, rör sig Terminaali i den globala världen, både på havet och i luften. Till synes handlar berättelsen om en splittrad familj som söker gemenskap, men i sista hand skildras en till undergång dömd västerländsk kultur, och kollisionen mellan västliga och österländska livsvärlden.  

Raittila bygger upp sin roman genom att skapa ett parallellt mikro- och makrokosmos. Författaren odlar analogier, och skildrar familjens problem genom att jämföra dem med kontinentalsockelns rörelser utåt och inåt. ”Även människorna avlägsnar och närmar sig varandra i hemlighetsfulla cykliska rörelser – också familjemedlemmarna”, konstaterar författaren. Den ursprungliga kärnfamiljen som via tragiska avsked krympt ihop, upplever i slutet något som kunde kallas harmoni i det finländska midsommarljuset.

Raittila förenar den finska familjen Lampens skeden med den globala kris, som utlöstes av 9/11–händelserna år 2001. Romanens kronologi följer tiden före och efter denna katastrof. Familjens dotter Paula, som i enlighet med huvudpersonen i tv-serien Twin Peaks kallar sig Laura, befinner sig på en flygresa till USA samtidigt som tornen rasar. Därigenom blir hon instängd i en kanadensisk flygterminal på obestämd tid. Terminalerna och hamnarna blir bekanta platser för Laura, som tillsammans med sin kamrat Sara ägnar sig åt en flickaktig subkultur; drällandet på flygstationer blir en livsstil. Flygstationerna och resandet är som en ny religion i en tid av materialism, och dess ritualer liknar andliga övningar.

Tack vare romanens synvinkelteknik får läsaren inblickar i Lauras värld via hennes dagböcker. Man får vetskap om hennes livsväg: efter mångahanda experiment och identitetsbyten landar hon hos en palestinsk terrorist och dör en martyrdöd. Tematiskt fungerar i alla fall Lauras far, den finlandssvenske Johan Lampen och hans fru Pirjo som de egentliga huvudpersonerna. Då Johan är berättaren, förverkligar han sitt intresse för teknologin genom att resa omkring i världen som gränsövervakare. Han börjar söka efter sin dotter, som han senast sett då hon var ett spädbarn. Pirjo deltar för sin del som nyhetsuppläsare och representant för medieteknologin i en berättelse om världen som ett gemensamt vardagsrum, som i allt högre grad går att manipulera.

Den synvinkelteknik Raittila valt tillför romanen olika slag av diskurser och stilmedel. Där finns Lauras naiva dagboksanteckningar och Johans djupsinniga självanalyser, Pirjos stundvis mycket emotionella utbrott och Saras distanserade rapporter.  Romanen befinner sig i ständig rörelse, och intrigen håller uppe spänningen ända till slutet. Romanen befinner sig i ständig rörelse, och intrigen håller uppe spänningen ända till slutet.

Det finns gott om intertextuella inslag i romanen. Man hittar hänvisningar till Bibelns berättelser, till Homeros Odyssén, men också till moderna klassiker som Joseph Conrads Heart of Darkness, eller Väinö Linnas realistiska berättartradition. Med sin förmåga att dra upp stora linjer fortsätter Raittila på sitt sätt Linnas arbete, men vidgar ramen ut mot den globala verkligheten.

Romanens titel Terminaali hänvisar naturligtvis till flygterminaler, men kan samtidigt tolkas som en allegori över de negativa följderna av en alltför långt driven globalisering. Den teknologi som möjliggör nätverk för kommunikation, leder till nya konflikter, som hotar både miljön och hela kulturen. Den eskatologiska värld som romanen skildrar har blivit sjuk och är på väg in i terminalskedet, som kan bli en återvändsgränd.