Jón Kalman Stefánsson

På hösten 1615 begicks på Island de så kallade spanjordråpen – en brutal massaker där isländska bönder och fiskare, på anstiftan av sysselmannen i Isafjords syssel, anföll och dödade en grupp skeppsbrutna baskiska valfångstmän. Mycket förblir oklart om vad som hände. Den främsta källan till det som utspelade sig var under en lång tid en skrift av den folkliga skriftställaren Jón Guðmundsson den lärde (1574–1658) med titeln En sann berättelse om några spanjorers skeppsbrott och slakt. Jón ställde sig tydligt på baskernas sida och det han skrev fick allvarliga konsekvenser för honom. Denna historiska händelse blir i Jón Kalman Stefánssons roman Himintungl yfir heimsins ystu brún (”Himlakroppar över världens yttersta rand”, inte översatt till svenska) utgångspunkten för berättarjaget pastor Péturs funderingar om det mänskliga, kärleken och vikten av att ta ansvar, men framför allt om det skrivna ordets makt. Tankarna trängs i Péturs sinne och hans berättelse är full av sidospår, men huvudtemat är denna fruktansvärda historia. 

I oktober 1615 sitter pastor Pétur på sin prästgård vid ”världens yttersta rand” och skriver på ett brev som stadigt blir längre, ty det är själva romanen det handlar om. Brevets adressat är en kvinna som tilltalas ”älskade”, utan att vi genast får veta vilken relation hon har till Pétur. Detta visar sig också vara av ringa betydelse eftersom ”brevets” slutliga mottagare är bokens läsare. Däremot måste en annan viktig mottagare nämnas som förekommer i själva romanen, det vill säga prästens hushållerska, Dóróthea, som i boken beskrivs på ett storartat sätt. Hon är en äldre kvinna som är stark och uthållig men som aldrig har lärt sig läsa och skriva. Hon har däremot en omättlig aptit på berättelser och historier och glömmer aldrig något av det som andra läser upp för henne. Hon står som representant för alla isländska berättarinnor genom århundradena och deras muntliga tradition: en kunskaps- och vishetskälla. Dóróthea uppmuntrar sin präst och påminner honom om hur viktigt det är att berätta ”allt”, för pastor Pétur har inte bara satt sig ned för att skriva, utan också för att bikta sig, för att bekänna sina synder – som är talrika, inte minst när det gäller fruntimmer – och för att söka ”sanningen”. Han läser efter hand upp allt han skriver för henne, och det är hon som ger honom mod; genom henne gestaltas hans eget samvete. 

Pastor Pétur må bo vid ”världens yttersta rand”, men i det han skriver uppenbarar sig ändå en komplicerad värld i en orolig tid. Engelska fiskeskutor och spanska valfångare bär med sig nya idéer, böcker och kunskap som motsäger den bokstavstro som han är skyldig att predika. I romanen utkämpas inte enbart personliga utan också ideologiska, religiösa och politiska strider – vilka möjligtvis är den egentliga grunden till de brutala händelser som utgör bokens centrala handling. 

Vår egen tid tränger sig här tydligt igenom. Främlingsfientligheten som antagligen var den främsta orsaken bakom spanjordråpen återfinns i den xenofobi som just nu växer fram såväl på Island som i övriga Europa. Utan tvivel vill författaren uppmärksamma sina läsare på riskerna som en sådan inställning medför. Syftet är tydligt, och pastor Pétur skriver för framtiden; han vill försäkra sig om att hans egen samtids illdåd inte glöms bort och att sanningen inte överskuggas av falska nyheter. Handlingens mest robusta tråd består sedan av funderingar över skrivandets magi, över hur kunskap och historia bevaras genom det skrivna ordet, över poesins makt. I romanen framhålls som en orubblig tes att när det verkligen gäller, är pennan mäktigare än svärdet. 

Jón Kalman Stefánsson (f. 1963) är en av Islands mest hyllade författare. Förutom att utge romaner och poesi har han varit en aktiv deltagare i samhällsdebatten, där han alltid tar mänsklighetens och litteraturens parti. Hans verk har starka personliga drag och kännetecknas av en lyriskt inspirerad fantasi som han aldrig snålar med. Han har tilldelats flera priser och utmärkelser för sina verk, och hans böcker har översatts till flera olika språk. Jón Kalman Stefánsson får nu en nominering till Nordiska rådets litteraturpris för femte gången. Han nominerades senast 2015.