Karin Erlandsson (FI)
Ögonstenen (Aqua ova) har sedan tidernas begynnelse lockat till sig pärlfiskare. Begäret pärlfiskaren drabbas av är mycket kraftigt, varför hon kan lämna sin familj och boningsort utan saknad. För de kvarlämnade är saknaden mycket stor.
Säsongen för pärlfiske är i full gång och pärlfiskaren Miranda njuter av att fiska upp havets skatter. Hon anser sig vara den bästa. Efter att hennes pappa har drabbats av ögonstenens lockelse och försvunnit fiskar hon med hans vän som dumpar den notoriskt pratsamma Syrsa med de vippande hårtofsarna på henne. Hon besväras av sällskapet och behandlar Syrsa därefter.
Då drottningen utlyser en ny jakt på ögonstenen är Miranda övertygad om att just hon är mest lämpad. Jakten är inte ofarlig. Klämtickor (Compresa compresa) kan slå igen kring pärlfiskarna och sluka dem. Roshajar (Rosa heprantica) flockas kring pärlreven. Med sina blodtörstiga skrynkelnosar har de redan stympat flickornas kroppar och havet har färgats rött av blod då flickorna mist varsin arm. Att flickorna är enarmade väcker sällan uppmärksamhet i texten, utan tas för givet. Romanen sätter därmed frågetecken kring vilka kroppar som är funktionsdugliga och vilka inte. Med sina enarmade flickgestalter tar Erlandsson mödolöst ställning för diversitet. Tuuli Toivola ger den färgstarka fantasymiljön en tidlös prägel med sina svartvita illustrationer.
Insatserna är skyhöga i denna klassiskt utformade berättelse om längtan, tillhörighet och överlevnad. Berättarglädjen är ett starkt bärande element i den mångskiktade och helgjutna romanen, där pärlfiskarnas jakt på den eftertraktade ögonstenen, som ska stilla all längtan, gestaltas. Karin Erlandsson behärskar elementen. Ledigt låter hon berättelsen bölja fram. Gradvis inser Miranda att den enerverande Syrsa är själva ögonstenen, att systerskapet är det eftersträvansvärda:
- Hittade ni ögonstenen?
- På sätt och vis, säger jag. Men mest hittade vi något bättre.
Kartor och vägbeskrivningar är viktiga som sig bör i en äventyrsberättelse. På sin färd mot insikt mellanlandar flickorna hos fyrvaktaren Tekla i en Tove Jansson-inspirerad episod, vägen går vidare till Hildegards skola i den norra regionen och fortsätter till staden där havet slutar, där den forna pärlfiskaren Lydia finns. Genomgående ställs flickor och kvinnor i berättelsens centrum. Också äventyrsberättelsens och sagans onda instans tar här kvinnlig gestalt i den onda Iberis, som utstrålar kyla och vill tillskansa sig ögonstenen. Det isande hotet från hennes girighet löper genom berättelsen.
Undervattensscenerna är suggestiva. Syrsas breda leende då hon får följa Miranda ner i djupet får knappt plats i dykhuvans glugg. Flickornas stilla svävande likt sjöstjärnor innan de landar på havsbotten för att fylla ränslarna med pärlor är bara en av de detaljer som gör texten trovärdig.
Pärlfiskaren har ett brett och självklart tilltal. Den växer utöver den traditionella äventyrsromanens breddar genom att utmana konventionerna, samtidigt som användningen av genregrepp är stilren.
Karin Erlandssons debut inom det barnlitterära området, Pärlfiskaren, korades till vinnare i förlaget Schildt & Söderströms manustävling ”Berättelsen är bäst!” 2016 samt erhöll Runeberg Junior-priset och Svenska litteratursällskapets pris 2018. Erlandsson har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris med romanen Minkriket (2014) 2015. Hon har även utkommit med spänningsromanerna Pojken (2018), Missdåd (2016) samt kokboken Sött och nött (2012). Erlandsson har erhållit första pris i Solveig von Schoultz-tävlingen år 2012 och tredje pris i Arvid Mörne-tävlingen 2002 för sina dikter.