Madame Nielsen

Man kunde frestas att kalla författaren till Dødebogsblade (”Dödbokssidor”) för en litterär kameleont. Men medan djuret ändrar sig för att anpassa sig till omgivningar och yttre omständigheter, baseras Madame Nielsens förvandlingsförmåga på en inre nödvändighet; en oförutsägbar, djupt originell och aldrig anpassningsbar transformation, som bärs av en hunger efter att utsätta sig för världen. En nödvändighet att hitta ut ur sig själv, så man inte blir fastlåst i sig själv. En konstant undersökning inte av det blivande, utan av det möjliga. 

Boken består av utdrag från författarens dagböcker från 2009, 2013 och 2016, då författaren tillfälligt vistas först i Rom, sedan i Paris och i den skotska naturen söder om Edinburgh. Dagboksformens planlösa, försöksvisa och ofiltrerade grepp fungerar som en metod. ”Det finns ingen sanning. Det finns bara praxis (...) du är det du gör”, skriver Madame i sin dagbok, och senare skriver hon: ”Jag försöker bryta ihop mig”, medan hon vandrar ut ur textens spårsystem och väver samman världen med sin skrift, sitt språk. 

I Dødebogsblades dagboksanteckningar är det alltså något större som står på spel än det specifika. Ett försök att existera genom att placera sig i språket, utanför ”sig själv”, utanför kategorier, ja, att upphäva dem: ”... medan jag skrev allt detta, var jag borta, ute ur världen, ersatt av mening.” 

I städerna vandrar författaren, utan att finna ett ögonblicks ro, enligt en hemlöshetens och desorienteringens princip. ”What am I doing here?” ekar titeln på nomadförfattaren Bruce Chatwins bok från 1988 genom Dødebogsblade. Det enda som rotfäster henne är Pojken, Flickan och Kvinnan. 

Dødebogsblade är också en vacker kärleksbok till dem som står henne närmast. När Madame Nielsen, som en annan August Strindberg i Inferno, överger käresta och barn för att skriva i Paris, är hon förtvivlad, rastlös: ”det är outhärdligt att språket ska vara platsen där jag förmår leva och ge mig hän”, skriver hon. Det mod hon har att vara i den kringflackande outhärdligheten gör i gengäld Dødebogsblade till stor litteratur. 

Det är också i Paris som författaren håller in sin svindlande hunger efter att vara i rörelse, hålla sig svävande – andligt och lekamligt – och förvandlar sig tillika. Här klär författaren på sig en klänning, får lagt en diskret makeup och rör sig för första gången ute som ett kvinnligt hägerliknande väsen. I denna lysande orkestrerade passage undergräver hon vanetänkandets livsformer, men även dagboksgenrens konventioner och visar hur hon placerar sig på sin helt egna, särskilda litterära plats. ”Nu är jag så gott som ingen, ett kvinnligt väsen, varje ögonblick kan jag bli ännu en annan, bräcklig och svävande”, som det står i boken. Vem vet om den danska litteraturens stora förvandlingskonstnär nästa gång förvandlar sig till ett djur, kanske en häger eller en skalbagge. För Madame Nielsen är allt möjligt. 

Madame Nielsen debuterade 1997 under sitt borgerliga namn Claus Beck-Nielsen. Han förklarade sig emellertid död 2001 och iscensatte sin egen begravning 2010. Författaren har sedan dess gett ut böcker under namnen Das Beckwerk, Helge Bille, Nielsen, som namnlös och 2014 för första gången som Madame Nielsen. Skillnaden mellan självbiografi och fiktion är upplöst i förvandlingskonstnärens skrivpraxis. Upplösningsprincipen är också manifesterad i Dødebogsblade, som är en höjdpunkt i författarskapet.