Maria Vilja
Den nordiska sommaren är så efterlängtad och värdefull att alla dess vackra dagar borde var fyllda av lycka. Många känner igen den här pressen, och vetskapen om hur få de där dagarna kan vara sitter djupt hos många generationer. Maria Viljas bilderbok Kesän ainoa kaunis päivä (”Sommarens enda vackra dag”) berättar om hur laddningen inriktad på ett enda dygn får en mamma och hennes två barn att tappa fattningen. De åker på utflykt till en ö, men stunderna av lycka glimmar till högst som ögonblick på ett uppslag, för att på nästa sida övergå i utbrott av besvikelse och återhämtning från dem. Slutligen är det mamman som härjar mest och brister ut i skrikgråt mitt i sommaridyllen och kläcker ur sig det värsta: hon vill ha nya barn.
Maria Vilja använder skickligt bilderbokens uttrycksform i att bygga upp utflyktens båge från kaoset under packningen till den fruktansvärda spurt som krävs för att hinna med färjan, till att släpa sakerna på ön, barnens gnabb och de lugna stunderna, skönheten och glädjen som ändå finns mitt i allt detta. I illustrationerna varierar perspektiven och hela uppslag varvas med serier av små bilder. I texten fördelar författaren synvinkeln skickligt mellan de tre personerna och presenterar dem alla som särpräglade, trovärdiga karaktärer. Ord och bild samspelar naturligt och visar på ett humoristiskt och berörande sätt hur såväl barnet som den vuxna försöker behärska sig, men förmår inte alltid göra det. På bilderna lyser den ljuva försommaren, som å ena sidan skapar lycka, men å den andra kräver att man ska uppleva den. Ett spejande öga är kameran som används för att föreviga de lyckliga stunderna.
Uppslagen i Maria Viljas bilderbok är omväxlande skildringar av försommarljuset och naturens grönska på ön med skuttande sädesärlor, och av mörka, rödtonade vyer, fördunklade av känslor av besvikelse. Den som stjäl showen i att uppleva sådana är mamman. Maria Vilja visar oförställt hur hemskt mammans ansikte kan bli och hur mycket barnen då krymper, eller hur ledsen mamma ser ut när hon ber sina barn om förlåtelse. Mammans orangeröda kjol lyser i boken som en stark symbol för både kärlekens värme och det nyckfulla hotet som med en uppflammande låga stryker bort lyckan. Ändå kryper barnen in under mammas kjol även när hon är arg, som i ett tält, för att söka skydd och trygghet.
Maria Vilja skildrar sina personer och deras relationer på ett säreget och starkt kroppsligt sätt, som är på samma gång humorfyllt och sant. Besvikelsen förvrider ansiktet och syns i hela kroppen, men det gör också ivern och glädjen, eller det att man inte längre står ut med skriken och suckarna. ”Mammas ben såg trötta och trinda ut”, konstaterar det av barnen som söker lugn under mammans kjol. Och när utbrottets stund är över, fylls det sista uppslaget av en av de vackraste kramarna som kan finnas i en bilderbok. Maria Viljas bilderbok växer till en berättelse utöver sig själv om de mänskliga känslornas nyckfullhet, förlåtelse och hur smärtsam och vacker en så typiskt sällsynt sommardag kan vara.
Maria Vilja (f. 1986) är illustratör, konstpedagog och socionom. I sina tidigare bilderböcker har hon skildrat ett överkänsligt barns vardag. Kesän ainoa kaunis päivä är hennes tredje bilderbok.