Moa Backe Åstot

Finns det homosexuella renskötare?

Med den frågan slås tonen an redan på första sidan i Himlabrand. Boken är en inlevelsefull gestaltning av förälskelse med en vånda, tvekan och osäkerhet vi alla kan känna igen oss i.  Den får ännu större laddning genom att det är bästa vännen Erik som huvudpersonen Ánte är kär i. De är båda samiska renskötare, Ánte älskar det livet och vill fortsätta leva det, hans rötter går djupt ner i jorden och han vill inte kapa dem, men maskulinitetsnormen är stark. En del i den äldre generationen tar föraktfullt avstånd från homosexualitet, som fortfarande är något av ett tabu. Ánte kämpar med sina känslor i ett kaos som får honom att förvirrat såra andra.

Skildringen är väl förankrad i och visar upp olika sidor av den samiska kulturen, också dess nedärvda trauman efter en lång tids förtryck. Ánte kommer över en bok med foton på nakna samer, tagna av en rasbiolog. Det visar sig att några av dem är hans släktingar. Förtryckarna ville bestämma hur de skulle vara – nu vill inte en del av de äldre omkring honom låta honom vara den han är.

Moa Backe Åstot vidgar berättelsen och ger den ytterligare dimensioner, utöver att vara en brännande kärlekshistoria. Hon är själv renägande same. Det är med andra ord ingen tillfällighet att läsaren upplever skildringen som både trovärdig och autentisk.

Genom sina berättelser vill hon ge nya perspektiv på både kulturen och den samiska identiteten. I den här debutboken gör hon det på ett strålande sätt.