Oddfríður Marni Rasmussen
Motivering:
Det är inte något särskilt poetiskt med en hjärntumör. De bildrika skildringarna i Oddfríður Marni Rasmussens roman om Janus, som upplever sin hustrus kamp i ett sjukdomsförlopp utan hopp, är dock både råa och överraskande behagliga. Det är språket som ska hålla kvar minnena av ett liv som varit. Romanen handlar om kärlek, om förtvivlan, styrka och vanmakt och kanske mest av allt om att tappa kontrollen. Tumören bryter in i Elsas medvetande som en mörk näve. Parets samtal reduceras till några få ord och rim. Sjukdomen estetiseras inte, men Elsa vill besvara sjukdomens angrepp på sitt eget sätt och det skildras som en kamp, även mot mannens svek. Det obönhörliga förfallet upplevs som mycket mer än bara en beskrivning av dödlig sjukdom. Elsa förlorar sin rörlighet och står lutad med pannan mot fönstret, som om hon vill ”kasta sig ut över staden”, medan mannen, Janus, håller sig samlad och kollapsar och förfaller till självömkan först efter hennes död.
Romanen består av två delar. Första delen berättas i dåtid och beskriver chocken efter diagnosen och sjukdomsförloppet. Andra delen berättas i nutid och handlar om Janus efter hustruns död.
Synvinkeln är den anhörigas, det är mannens synvinkel, Janus, vars sinnesstämningar växlar mellan tillgjort dum slagfärdighet, förvirring och ödmjukhet. För Janus är orkeslös, alkoholiserad, något självupptagen och med författardrömmar som aldrig har realiserats. Det gäller att finna de rätta orden för att hålla fast vid minnen, förnimmelser och känslor. Janus vänder blicken bakåt och framåt. Han vill skriva om det som varit. Det är han som berättar – om sin älskade, men mest om sig själv, ett något ansträngande jag att stifta bekantskap med, mänsklig i sin otillräcklighet. Därmed avslöjar romanen tematiskt de möjligheter och begränsningar som en berättarsynvinkel ger. Stilen är lätt, bildrik och collageaktig, och glider över i det surrealistiska, när den tatuerade Rósa flyttar in till Janus, som är kvar ensam i lägenheten och så alkoholiserad att han inte kan skilja på verkliga upplevelser och drömmar.
De två huvudpersonerna skildras med autenticitet. Det är en tilldragande närhet över deras sätt att umgås med varandra och sjukdomen. Det är Rasmussens fina dubbelgrepp att skildringen av kärleken och sjukdomen vävs samman med den efterlevande mannens omedelbara reaktion och försök att beskriva förloppet och den döda, att söka i mörkret för att skriva på det vita, som det står i början och slutet av romanen.
Oddfríður Marni Rasmussen (f. 1969) utbildades vid Forfatterskolen i Köpenhamn 2000. Han tog lärarexamen 2011 och arbetar till vardags som lärare. Han är känd som poet, författare till korta prosatexter, lärare i skrivkonst, översättare och utgivare av den färöiska litteraturtidskriften Vencil. För Ikki fyrr enn tá (Først når..., utkommer på danska på förlaget Torgard, översättare Hugin Eide) belönades han 2019 med Färöarnas nationella litteraturpris.