Peter Sandström: Transparente Blanche
Transparente Blanche är en kärleksroman. I den ber en åldrad mor sin medelålders son komma hem. Hon har fått en kallelse och tackat ja. Efter ett uppehåll på fyrtio år ska hon en sista gång försöka hela en sjuk man med den kraft hon upptäckte hos sig själv i ungdomen.
Sonen behövs för att köra modern till den sjuke. Han är poet men extraknäcker som försäljare i en alkoholkiosk i Estland. Han kommer när modern kallar.
På gården i den österbottniska småstaden har man försörjt sig på äppelodling. En gång fanns där en far som ansade aplarna och hoppades på goda skördar. Också han fick kallelser. Hans uppgift var att döda hästar. Hur han själv dog avslöjas på ett för Sandström typiskt sätt i förbifarten: ”Jag kastade en blick mot bjälken där far hängt repet.”
Men sonen har frågor kvar som pockar på svar. Han ser på modern som på en som vet allt men är förbjuden att tala, kretsar kring henne som kring ett mysterium. Allt hon gör, vad hon har på sig, dricker, äter och säger blir betydelseladdat. Denna sommar vill modern prata om kärleken, och den desillusionerade sonen ger småningom med sig, kärleken är värd att tänka på. Samtalet om kärlekens väsen förs genom hela romanen, i explicita resonemang men också i gestaltningen av människornas relationer och det händelseförlopp som sätts i rullning.
För det börjar hända saker. Inte bara Ford Caprin som stått i garaget sedan faderns död, utan också allt möjligt annat undanlagt och dumpat väcks på nytt till liv. Modern röjer bland gamla kläder. I sonens medvetande bryter sig minnen av en ungdomskärlek och av stunder med fadern fram.
Caprin rullar och mor och son kommer fram till den plats där helandet ska ske. Där i Svarv ges ett svar.
Sonen ställer äntligen frågan varför fadern dog. Moderns svar är att det inte är någon skillnad vad en människa dör av: ”Tänk på dem du älskar i stället.”
Peter Sandström skriver sig bort från kärleken som bild – de föreställningar om den som vi serveras i teve och böcker och kan försöka efterleva – till en tro på den kärlek som finns i vardagens handlingar och de enkla rörelsernas värme, mellan orden och gesterna. Han talar om ”sysselsättningens helande verkan”, och skriver sig också bort från skrivandet som bild – poeten som sitter på café och diktar – till en syn på skrivandet som ett praktiskt och hårt arbete som i likhet med rörmokeri eller sandblästring kan göra systemet till ”ett, och helt, fungerande.”
En sådan ändamålsenlig, skenbart enkel form, fylld med sorg och förundran, tragik och komik har den finlandssvenske författaren Peter Sandström nått fram till i denna sin tredje roman – han har också publicerat tre novellsamlingar. Romanens språk är, liksom den äppelsort som boken uppkallats efter, vackert och nästan genomskinligt. Med sin mjuka och precisa diktion och sin ömsinta syn på människorna och deras förehavanden lockar den hos läsaren fram en känsla av varsamhet både inför livet i det skrivna, och livet utanför det.