Sebastian Johans
Sebastian Johans Svanhopp. Roman om död far är ett annorlunda fadersporträtt. ”Han var inte den där borgerliga farsan som tjatade om tennis och inte såg sonen som en människa i egen rätt”, slås det omgående fast.
Han är intelligent och slagkraftig, men får inte vardagen att gå ihop. Lägenheten han flyttar till efter skilsmässan från sonens mor lyckas han aldrig inreda på ett sätt som kunde få den att påminna om ett normalt hem. Han pendlar mellan hopp och förtvivlan, ljusa stunder och mörka, missbruket eskalerar, galenskaperna galopperar, den stora kroppshyddan växer sig allt större. Han tycker synd om sig själv, känner sig missförstådd av omvärlden, har ångest över att misslyckas i sin fadersroll.
Men något frossande i misären handlar det inte om; Johans roman befinner sig långt från de litterära fadermord som det kryllat av i den nordiska utgivningen under senare år. I stället är Svanhopp en mycket ömsint och finstämd skildring av en pappa vars stora hjärta nästan svämmar över av kärlek: ”Det första jag tänker när jag får höra att du inte längre finns är att ingen någonsin kommer att älska mig på samma sätt som du”, minns sonen, berättarjaget.
Skickligt, utan att skriva läsaren på näsan, gestaltar Sebastian Johans just detta, att det finns olika sätt att älska, att vara förälder. Att tränga sig in på sonens tonårsfester och visa ungdomarna hur man blandar vin, vatten och hjortronlikör för att hålla fyllan på lagom nivå är kanske inte helt vederhäftigt. Men det är bara pappans sätt att visa omtanke, hans säregna sätt att vara närvarande och pedagogisk och samtidigt just se sonen som en människa i egen rätt: ”klart att man vill supa om man är ung”.
Lika mycket som ett porträtt av en okonventionell far är Svanhopp också en vacker uppväxtskildring. I korta scener och med träffsäker ton skriver Johans fram bilder från en barndom och tonårstid i småstaden Mariehamn i det lilla öriket under 1980- och 1990-talet; till synes vardagliga skeenden som i retrospektiv visar sig mättade med mening och betydelse. Det är verkansfullt och bjuder läsaren till identifikation då snapshots från den egna uppväxten dyker upp i huvudet och får konturer genom blixtbelysningen från det litterärt skildrade – även om man råkar vara uppväxt någon helt annanstans.
Reminiscenserna växlas fruktbart med scener från nutid, där det vuxna berättarjaget behandlar fadersrelationen med sin terapeut. Det är något som skaver och irriterar mellan den beskäftiga svenska terapeuten och den mer oömma berättaren, präglad av den inte alltid så tillrättalagda uppväxten i det åländska öriket mitt i havet. Gestaltandet av de emellanåt drastiska scenerna från barndomen genererar också en viss lakonisk komik, som då berättaren för terapeuten tillstår att det visserligen inte var helt ”optimalt” att fadern drogade honom en gång.
Det är kort sagt en osentimental och vacker skildring av en far-och-son-relation, präglad av ömsesidig respekt och kärlek de dysfunktionella förutsättningarna till trots. Fadern må vara delvis misslyckad i samhällets och sina egna ögon; i sonens blick lyser ändå briljansen igenom pappans alla tillkortakommanden. Han är en intelligent, karismatisk och poetisk levnadskonstnär med en jättelik kroppshydda och ett ännu större hjärta, som i trots mot alla tyngdlagar besitter en häpnadsväckande förmåga att kunna utföra det perfekta svanhoppet.
Författaren och kritikern Sebastian Johans (f. 1978) är uppvuxen på Åland och delar numera sin tid mellan Uppsala och öriket. Han debuterade skönlitterärt år 2020 med den hyllade romanen Broarna, som också nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Den kritikerrosade romanen Döden och Kerstin utkom 2023. Vid sidan av sitt skönlitterära författarskap verkar Johans som konstkritiker, bland annat i Dagens Nyheter, och han har också gett ut flera böcker om olika konstnärer. Svanhopp. Roman om död far nominerades även till Svenska Yles litteraturpris 2025.