Sigbjørn Skåden

I Planterhaug (inte översatt till svenska) möter vi poliskommissarie Huuva, som reser från Oslo tillbaka till den samiska byn Planterhaug för att undersöka omständigheterna kring den gamle suputen Nilsens död. Mordfallet fungerar som romanens yttre fokus, men i Planterhaug är ingenting så som det först framstår. 

Genom den förnorskade samen Huuvas vandringar förs läsaren in i ett både främmandegjort och mytologiskt universum. Dagarna på pensionatet präglas av varma måltider bestående av inälvor och traditionell husmanskost, innan han ger sig ut på sina långsamma och tveksamma undersökningar. Överallt möts han av tystnad, undvikande svar och gåtfulla utsagor. 

Romanen ställer ständigt nya frågor: Vad är Planterhaug för slags by? Vad skedde här när Huuva var barn? Varför har han egentligen sänts hit? Varför skriker grisarna hela tiden? Efterforskningen utvecklar sig till en berättelse om kunskap, språk och makt, där Huuva tvingas konfrontera både byns och sitt eget förflutna. 

Planterhaug är en djupt poetisk och melankolisk roman med stor detaljrikedom och en litterär kraft som är sällsynt i norsk samtidslitteratur. Skåden använder nynorska, bokmål och samiska om varandra. Denna språkliga växling synliggör karaktärernas tillhörighet, avstånd och maktpositioner. Romanens lek med både språk, släkthistoria och symboler ger texten en tydlig historisk tyngdpunkt. Huuvas efterforskningar pekar både bakåt mot förnorskningspolitiken och framåt mot frågor om samisk identitet i dagens Norge. I Planterhaug är maktförhållandena omvända: det är Huuvas utanförskap och begränsade förståelse av den samiska gemenskapen som träder tydligast fram. 

Trots att romanen präglas av en genomgående tung och dyster stämning, är den rik på oväntade vändningar. Denna oförutsägbarhet driver läsaren vidare i jakten på svar – inte bara på vem som dog, utan på vad Planterhaug är, och vad byn döljer. Sammantaget framstår Planterhaug som en särdeles originell roman med starka språkliga och formmässiga kvaliteter, som gör att den tydligt utskiljer sig i norsk samtidslitteratur.

Romanen Láŋtdievvá är ett kraftfält på 185 små sidor. Läsaren sugs in i kraftfältet med den första meningen i boken: ”Från Tårnet blåser en vind, ett drag som smyger sig nedför fjället på väg mot kusten, stryker över Storelva och Jonneengene på dalbotten innan den smeker Huuvas kind där han står på tunet och ser taxin försvinna bakom småbjörkarna på Gáváhássu på väg tillbaka dit den kom ifrån.” 

Naturen är hela tiden tätt inpå när historien om den lilla samebyn Láŋtdievvá berättas, en by där ett betongblock på 25 meter ruvar över husen och den omgivande naturen, som ett monument över moderniseringen och förnorskningen, medan fårskocken på sjätte våningen antyder en ofullbordad process. Handlingen i romanen är full av snabba kast, gåtfulla scener, måltider med blod och inälvor, hotfulla väsen från samisk muntlig tradition, situationskomik och ett språk som träffar hela ens nervsystem med ett slag. Författaren har också kryddat romanen med mängder av allusioner till litteratur och musik. 

Kriminalkommissarie John Edgar Huuva kommer från Oslo till Láŋtdievvá för att undersöka den gamle alkoholisten Nilsens död. Huuvas döda far besökte ofta hembyn Láŋtdievvá om somrarna tillsammans med sonen, som därför har en viss kunskap om platsen och människorna. Barndomsupplevelserna har efter allt att döma satt spår i själen, då han långt upp i vuxenåldern har tagit steget att ändra sitt efternamn till Huuva, efter faderns släkt. 

Medan han går runt och observerar och ställer frågor berättas en del svåra människoöden, historien om två släkter och hela samhällets närhistoria. Men han kommer inte till botten med vad som hände när Nilsen dog och när kusinen Rakel försvann för flera decennier sedan. Huuva misslyckas som kriminalkommissarie, men fungerar bra som katalysator för att avslöja livet i Láŋtdievvá förr och nu. Det primära målet för Huuva är att få veta mer om sig själv och sin egen bakgrund. Men även om Huuva känner tillhörighet till byn blir han betraktad som en utomstående, även av sin faster, den enda återstående i familjen. 

Hur förhåller Láŋtdievvás invånare sig till sin samiskhet? Huuvas faster beskriver situationen så här: ”I Planterhaugen är både historien och framtiden slipad bort från ansiktet på dem som bor kvar här. Allt vi har kvar är nuet. Men vi har ingenstans att gå. Allt vi förmår är att försvinna.” De känner sig inte hemma i den samiska gemenskapen. Samtidigt pågår en revitalisering av samisk identitet i stora delar av Sápmi. Huuva ställer en viktig fråga: ”Finns det enhetliga egentligen, har det någonsin existerat en finslipad kärna som man kan säga är det riktiga och sanna?”. På samiska formulerat så här: ”Leago ovdal leahkán čoahkis?” (på svenska: ”Har vi varit samlade tidigare?”.) Vem är egentligen same och på vilka sätt kan man förvalta sin samiskhet? 

Även om det råder pessimism beträffande en samisk framtid, lever folk med en närhet till naturen och en verklighetsuppfattning som trots kristendomen och förnorskningen fortsatt återspeglar delar av en traditionell samisk världsbild. De mytiska elementen i texten, bland annat i form av Čuoppomáddu och den sexfingrade flickan, skapar ett spänningsfält i den realistiska berättelsen om Láŋtdievvá. De mytiska elementen smälter inte in i texten, utan utmanar den västliga världens rationella verklighetsuppfattning, fördröjer läsningen och uppmuntrar läsaren till att komplettera historien. Författaren har därtill lagt in historier skrivna av missionärer på 1700-talet, för att skapa kontrast mellan det bekanta och det främmandegjorda. Detta betyder inte att texten inte låter sig öppnas av den icke-samiska läsaren, men den har en dimension som de som inte känner kulturen kan ha svårt att greppa. Romanen Láŋtdievvá bjuder alltså på mycket hjärnföda för läsaren, men du hittar knappast svar på allt, oavsett kulturbakgrund. 

Sigbjørn Skåden (f. 1976) är en samisk författare som tidigare har gett ut flera diktsamlingar och romaner. Han skriver på både norska och tornesamiska, och Planterhaug är utgiven parallellt på båda språken. Láŋtdievvá är bokens tornesamiska titel.