Thorbjørn Petersen, Herman Ditte och Mårdøn Smet

Är vi natur eller kultur? Denna välkända dikotomi är fokus i den charmerande och roliga bildberättelse om räven Rufus, som bor i staden men en natt förvillar sig in i skogen där han möter en flock vilda rävar. Och inom kort har en ”vild och främmande känsla” slått rot i Rufus, som springer lekande runt utan kläder – och utan att sakna lägenhet, länstol och sitt varma te.

Det är lyckligtvis helt omöjligt att avgöra om detta är en tecknad serie med bilderbokssekvenser eller en bilderbok med sekvenser av tecknade serier. Man får nöja sig med att konstatera att det handlar om en bildberättelse med drag från både bilderbok och tecknad serie i och med att den innehåller rutor, pratbubblor och helsidesillustrationer. Och i motsats till vad man kanske skulle tro om en sådan hybrid, är det en fullständig och helt flytande berättelse, där sidorna i det närmaste vänder sig själv. Det växlas obesvärat mellan inramade och inte inramade teckningar samt helsidesillustrationer. Doseringen av text och bild och samspelet mellan dem är imponerande lätt och lekande. Det kan fungera som en bild av den omtalade natur-kultur-tematiken, som uttryckligen inte står i konflikt i historien, utan utspelar sig som en impuls man kan lära sig att befinna sig i … För Rufus stannar inte i skogen, vild och naken. Faktiskt överraskar historien genom att ha två vändpunkter. Första gången när Rufus återfinner sitt inre vilddjur i mötet med de andra rävarna, och andra gången när han vänder tillbaka till sitt civiliserade stadsjag i mötet med väninnan, hönan Hanne, som hänger tvätt och som han annars precis tänker äta upp. Hon har också en helt intagande, svällande köttig kropp med ett ganska litet huvud, som vi tidigare har sett på ett härligt uppslag, där man ser Rufus i Hannes butik med ett stelt, snett leende kika på Hanne och han ”kände en speciell lust att göra något. Men han visste inte vad”.

Det är en fin, finurlig och otroligt välkomponerad berättelse med vikt vid estetiska detaljer – exempelvis är texten handskriven. Skildringen av storstaden i myllrande bilder är en ren njutning för ögat. Man dröjer vid uppslagen på grund av den vackra färgsymfonin och de kraftiga fåglarna med skojigt utseende, som är otroligt många – de närmast vältrar runt på bildytan, vilket i sig är ganska roligt. Det är en både igenkännlig och främmande bildvärld. Igenkännlig för att storstaden med sina statyer och bilar och parker påminner om Ankeborg. Hönan Hanne ger associationer till Klara Kluck … Men det främmande och flummiga visar sig i exempelvis en jättelik drake, som ser ut att sitta fast i ett höghus så att huvudet och svansen sticker ut på var sin sida av byggnadens fönster. 

Verket har en helt egen vilja, men trots det förmår bildberättandet att tillmötesgå läsare i alla åldrar och ge dem något som de inte visste att de önskade sig. Det handlar bara om att gå med in i berättelsens helt egna premisser och låta sig berusas av en värld som framställer en natur som blev kultiverad – av en räv. Eller är det tvärtom?