Vita Andersen

Vita Andersen debuterade 1977 med den tongivande diktsamlingen Tryghedsnarkomaner (Trygghetsnarkomaner, Alba 1979, övers. Ann-Mari Seeberg) som liksom efterföljaren Hold kæft og vær smuk (1978; Håll käften och var söt, Alba 1979, övers. Ann-Mari Seeberg) uppfann en helt ny form för att skriva kritisk, pop art-aktigt och precist om konsumentsamhällets kvinnoliv. I de därpå följande stora romanerna, exempelvis den framstående Hva’for en hånd vil du ha (1987; Vilken hand vill du ha?, Alba 1988, övers. Ann-Mari Seeberg) är det ofta barnets perspektiv som står i centrum, vilket är ett perspektiv som Vita Andersen på enastående vis förmår träda in i. Och vad barnet delar med oss i detta författarskap är ett ständigt och skakande svek från dem som inte borde svika, de vuxna dvs. föräldrarna, men även grannar, lärare och andra myndighetspersoner.

I den nya, självbiografiska romanen Indigo. Roman om en barndom är det som om alla trådar samlas och finner en form som motsvarar sitt tema lika precist som Tryghedsnarkomaner på sin tid motsvarade sitt. Romanen är ett stycke minnesarkeologi. Den börjar med att den vuxna författaren rekvirerar ”sin mapp” på ett offentligt arkiv för att ta reda på vad som egentligen skedde då hon under en period i sin barndom var placerad på olika barnhem och hos olika mer eller mindre tillfälliga personer. Hon kan inte minnas exakt vilka platser hon var på eller i vilken ordning händelserna inträffade, och när hon läser i mappen upptäcker hon att hon inte ens känner igen stora delar av innehållet. Reaktionen blir romanen. Den är en dykning ner i de intryck och minnen som kan kallas fram. Mycket kretsar kring lukter, ljud, kroppsliga förnimmelser – allt som kroppen trots allt har sugit till sig. Och snarare än en sammanhängande livshistoria får vi en rad sinnesintryck av de mycket olikartade miljöerna och människorna mellan vilka den lilla flickan konstant kastas, när hon inte är hemma hos sin psykiskt sjuka mor som uppenbarligen inte är i stånd at ta vara på varken sig själv eller sina två barn. När modern tar sitt liv, blir huvudpersonen permanent placerad utanför hemmet, varefter cirkeln tillfälligt är sluten.

Det är ovanligt tuff läsning. Omsorgssvikten är total. Men i och med att romanen inte öppnar minnena via den vuxna berättarens förnuft och behov av ord, utan via kroppens flimrande och dock osvikliga hågkomst, erbjuder den sina läsare en fantastisk möjlighet att se världen med det ensamma och förtvivlade barnets blick. Man förstår hur barnet konstant måste skifta färg efter omgivningen för att inte bli för iögonenfallande och därmed utsatt i de många olika ”hem” hon tillfälligt placeras i. Man förstår barnets överlevnadsstrategier: det magiska tänkandet, behovet att ödelägga – alla de känslor som inte har förändrat sig det minsta sedan det 1950-tal som är romanens samtid. Som Proust, en annan stor utforskare av barndomens kroppsliga minnen, har formulerat det, ger litteraturen oss tillgång till andra världar än vår egen. Och det är precis vad Vita Andersen i formidabel grad har lyckats med i Indigo – den mörkblå färgen som för romanens barn först och främst står för den vuxna världens oförutsägbara auktoritet.