Vilken riktning ska det nordiska samarbetet ta?
Johan Schalin presenterar tankar kring Nordiska ministerrådets roll inom beredskap och samhällssäkerhet.
Denna fråga stod i centrum när ministrar och representanter från de åtta nordiska länderna möttes på Åland till ett seminarium om framtidens nordiska samarbete. Civil beredskap, tillit till befolkningen, konkreta resultat och Grönlands, Färöarnas och Ålands roll i det officiella nordiska samarbetet var bland de viktigaste temana. Det råder bred enighet om att samarbetet är viktigt – men det finns även en önskan om att tydliggöra Nordiska ministerrådets roll, så att samarbetet ska vara fortsatt relevant i en värld i förändring.
Det nya Helsingforsavtalet
Det nordiska samarbetet bygger på Helsingforsavtalet från 1962. Avtalet har justerats flera gånger, men den senaste uppdateringen gjordes 1996. Ramarna matchar därför inte längre tidens utmaningar.
Grönlands och Färöarnas syn på medlemskap
Medan Färöarna har en klar önskan om fullgiltigt och självfinansierat medlemskap, som uttryckt genom deras representant Gunvør Balle, den färöiska medlemmen i den nordiska samarbetskommittén (NSK), är situationen mer komplex för Grönland. Grönland ska prioritera politiska resurser till en ny geopolitisk verklighet och de kriser landet står inför. Den grönlandske ministern Bentiaraq Ottosen sade att Grönland önskar samarbeta med Nordiska ninisterrådet i framtiden, men att deras grannar i Arktis är lika viktiga partner.
Världen är mycket dynamisk och Grönland har ändrat sig markant. Vi ska förhålla oss till konsekvenser av klimatförändringarna, konflikter och krig. Det är inte endast Norden för oss – vi har också andra intressen i det arktiska området och inriktar oss på våra grannländer som Island, Canada men även Finland och Norge.
Civil beredskap: Vi gör redan mycket tillsammans
Med sin långa gräns mot Ryssland och stora landarealer i Arktis utgör Norden en knutpunkt i Europas säkerhetspolitiska landskap. Därför är ett brett fokus på säkerhet och resiliens på alla nivåer i samhället nödvändigt. Johan Schalin, chef för analys och forskning vid Hybrid CoE, poängterade att de nordiska länderna kan göra långt mer tillsammans på detta område – bl.a. inom livsmedelssäkerhet och hälsa. Alexander Zilliacus från Försörjningsberedskapscentralen i Finland påpekade att Covid-19 var ”världens största beredskapsövning” som visade att samarbete – också med näringslivet – är avgörande.
Ålands lantråd Katrin Sjögren framhävde att öriket har ett mycket gott samarbete med Finland när det kommer till beredskap, och har redan stresstestats både under pandemin och stormen Alfrida 2019. Hon påpekade Ålands särskilda styrka i ”Nordens starkaste matberedskap” med potatis, äpplen och lök, som gör det enkelt för befolkningen att klara sig i 72 timmar.
Man kan faktiskt klara sig ganska länge på potatis, äpplen och lök.
I goda vänners lag kan man även diskutera svåra frågor.
En demokratisk styrka i en osäker tid
Seminariet visade att det inte råder enighet om alla frågor – varken om Helsingforsavtalets framtid, utrikespolitikens roll eller områdenas medlemskap. Men samtidigt blev det tydligt att ett förstärkt nordiskt samarbete kan vara ett demokratiskt svar på en osäker världssituation. Om vi tidigare har kunnat enas om ramarna för samarbetet, kan vi göra det igen. Det kräver säkert fler analyser, utredningar och dialoger. Och varför inte ett större engagemang av dem det hela handlar om: medborgarna i Norden. Det är uttryckligen demokratins styrka: plats för olika synpunkter och respekt för varandras röst – för ett starkare Norden.
Vi har ett mycket klart mandat i Nordiska ministerrådet. Vi är ett stort, nordiskt nätverk och en nordisk muskelkraft, som kan användas nu och i framtiden. Och beredskap är utan tvivel ett av de områden som är högaktuellt för oss alla.
