Inga Ravna Eira

Motivering:

Iŋgos-Máhte Iŋgá, Inga Ravna Eira (f. 1948) är författare, lärare och översättare. Hon föddes i en renskötarfamilj i Karasjok i Norge, där hon fortsättningsvis är bosatt. Hon skriver lyrik, noveller och barnböcker på nordsamiska. Tillsammans med andra konstnärer har hon arbetat med performanceföreställningar och hon har framfört självskrivna dikter i musikpoesiföreställningen Čuollogeađgi (The Silhouette Stone).

Ii dát leat dat eana (”Detta är inte den jorden”), för vilken hon nomineras till Nordiska rådets litteraturpris, är en diktsamling med klimatförändring som tema. Det som gör dikterna unika är den närhet författaren visar till naturen och de starka känslorna som kommer fram i hennes sätt att skriva. Varje dikt färgas av livserfarenheter både genom ett unikt ordförråd och en klimatterminologi som håller på att försvinna i det moderna samiska språket. Detta är en bok som inte hade kunnat skrivas av vem som helst var som helst, utan uttryckligen av en som för över sjuttio år sedan föddes in i den samiska kulturen, med kunskap och erfarenheter knutna till hur klimatet och vädret var förr, och hur mycket som har ändrats. Författaren kommer med exempel från många decennier bakåt och fram till i dag, och en som är inne i kulturen känner igen sig från den tiden då människorna levde i pakt med naturen, och inte mot den. Själva språket och terminologin kräver ingående kulturkännedom också av läsaren. Samerna har i likhet med inuiterna ett rikt språk med flera hundra ord som beskriver snön, dess konsistens och kvaliteter. Snön och betesförhållandena är viktiga i primärnäringen renskötsel, och författaren har i boken lyckats få fram många av dessa fenomen genom en ingående kunskap, närhet och kärlek till kulturen.

I boken knyts människors gärningar och ingrepp i naturen i dag till den rådande gudafamiljen i den gamla samiska religionen, väsendena som värnade om jorden, människorna och själva livet. Dessa dikter framför gudinnan Uksáhkás förtvivlade rop till Solens barn, nutidens människor på jorden, som inte längre hör på henne. Det frammanas både en fruktan för framtiden och gudsfruktan för urfolkets naturgudar. En hurdan värld överlämnar vi till våra efterkommande och vad skulle gudarna ha sagt om de hade vetat om dagens människor och jorden som är fullständigt förändrad? När detta inte längre är den jord som en gång fanns? Dikterna i boken både visar och kräver en klar insiderposition i urfolkskulturen, och inte bara kunskap om den. Detta bidrar till att ge boken ett djupare perspektiv än man får vid den första läsningen. Klimatförändringen är ett högaktuellt tema inte bara i den samiska kulturen, utan i alla urfolks kulturer i en nordisk gemenskap; exempelvis inlandsisens smältning ger inte bara ringverkningar i norr, utan kan ge fatala konsekvenser över hela världen. Mathis Nangos blånande illustrationer förstärker budskapet i denna bok som är helt unik både litterärt och konstnärligt. Boken har ett högaktuellt tema som kommer att främja intresset för den samiska kulturen och det samiska språket. Med en av Sápmis äldsta nulevande författare, med ett högklassiskt skönlitterärt verk, med Uksáhkás förtvivlade rop, anser vi att det är den unika samiska skönlitteraturens tur att i år få Nordiska rådets litteraturpris!