Jan Grue

Motivering:

”Vårt liv sammen er ikke en illustrasjon, det er ikke en demonstrasjon av et moralsk eller filosofisk poeng, vi er ikke løsningen på et etisk dilemma”. Det skriver Jan Grue, som i Jeg lever et liv som ligner deres (”Jag lever ett liv som liknar deras”) skildrar både sitt eget och sin familjs liv på ett högst individuellt sätt som samtidigt öppnar en ström av politiska, filosofiska och etiska tankebanor och problemställningar.

Författaren, född 1981, har tidigare utgett en rad fackböcker, två barnböcker, fyra novellsamlingar och en roman. Här tar han steget över till en essäistisk sakprosa som experimenterar i gränslandet mellan det personliga och det fackliga, och som visar vilka möjligheter det finns i den självbiografiskt baserade litteraturen. 

Grue föddes med en sällsynt muskelsjukdom och boken inleds med fraserna han ofta får höra när folk som kände honom som barn träffar den framgångsrika, välklädda småbarnspappan och akademikern i rullstol han är i dag: ”Så godt du ser ut.”  Underförstått: ”Lever du fremdeles? Jeg trodde ikke du ville klare deg helt hit”.

Som barn till akademiker med villa i ett av Oslos bästa områden har Grue levt i ett slags dubbla sfärer och tvekar inte att skildra sig som både privilegierad och annorlunda:

”To motsetningsfylte sannheter kan leve side om side. Jeg er privilegert og sårbar, jeg har arbeidet hardt og trengt hjelp, jeg har kommet dit jeg er ved egen innsats, utelukkende fordi jeg lever i et samfunn som anerkjenner denne innsatsen og supplerer den der det trengs.”

Att tillåta sig att vara sårbar är också ett privilegium som inte är alla förunnat, och ett som Grue i boken utnyttjar till att teckna en bild av en hel människa. Dit kommer han genom att använda en uppsjö av olika källor – inte bara egna minnen, utan också högen av dokument som läkare, hälsovården och skolan genom åren har producerat om honom. Grue låter egna minnen genomborras av andras röster, både medicinens kliniska former, hjälpapparatens luddiga omskrivningar och de väsentliga litterära och filosofiska texterna som tillåter honom att se egna erfarenheter i en större politisk och social ram. Så blir boken en berättelse om hur vi som människor tar del i strukturer vi både kan skymta, analysera och delvis påverka, samtidigt som en individuell kärna alltid gör uppror mot trådarna som drar i oss:

”Jeg tror at verden er uendelig mye sterkere enn meg, og likevel forsøker jeg å tvinge min vilje på den.”

Med genrebeteckningen ”En levnadsskildring” drar Grue en litteraturhistorisk linje från tidigare perioders biografiska former till våra dagars life writing. Jeg lever et liv som ligner deres går in i en större memoartendens i samtidslitteraturen och är explicit inspirerad av Maggie Nelsons Argonauterna, en bok den både anspelar på och överskrider då den skapar sin egen form i skärningspunkten mellan självbiografi och essä, livsskildring och samhällsteori. Den otvetydiga omfattningen av sakprosans läsarkontrakt ger samtidigt rum för ett befriande rättframt tilltal till läsaren. Jeg lever et liv som ligner deres låter oansträngt helt konkreta erfarenheter skapa utgångspunkt för avancerade tankegångar som inte blir mindre litterära av att de då och då tar argumentets form. Snarare tvärtom.