Marianna Kurtto

Marianna Kurtto
Photographer
Aapo Huhta
Marianna Kurtto: Tristania. Roman, WSOY, 2017. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2019.

Motivering:

Ett vulkanutbrott på den isolerade ön Tristan da Cunha i oktober 1961 var en förstasidesnyhet i internationella media. Ön som ligger i södra Atlanten, långt över tvåtusen kilometer från Afrikas kontinent, hade cirka tvåhundra invånare. De var tvungna att fly till en närliggande ö, bebodd av stormfåglar, och därifrån transporterades de till Kapstaden och London.

Efter katastrofen har det publicerats otaliga rapporter och annan facklitteratur om Tristan da Cunha, som förknippas med föreställningar om en paradisö och ett välfungerande litet samhälle.  Marianna Kurtto (f. 1980) har använt dessa för att orientera sig i öns historia och människors liv där. Utgående från fakta har hon skrivit en originell fiktiv berättelse kring vulkanutbrottet. Romanen landar på ett fascinerande sätt på Tristan da Cunha och ger gripande beskrivningar av invånarnas öden. Romanen ger delvis tillbakablickar på händelser i mitten av 1950-talet och följer öbornas liv fram till mitten av 1960-talet.

Tristania – som lånat sitt namn av öbornas eget fartyg – kan till sin genre beskrivas som en modern representant för traditionen av öberättelser. Öberättelser ingår i världslitteraturen börjande från Homeros Odysséen och även den nordiska folktraditionen innehåller talrika beskrivningar av öar och människorna på dem. Traditionen omfattar också berättelser om skeppsbrott i stil med robinsonader eller historier om ”de lyckligas öar”, som på strindbergskt vis kan innehålla dystopiska drag.

Marianna Kurtto använder sig av traditionens element på ett personligt sätt. I Tristania lever människorna i samspel med naturen och klarar sig mestadels på det som ön och havet har att ge. De har nära inbördes relationer och fattar gemensamma beslut om sina angelägenheter. Men ormar kan slingra in sig också i paradiset, i synnerhet när naturen visar sin karga sida: återkommande stormar prövar öborna, marken vibrerar och vulkanen spottar lava ur sitt inre. ”Kanske det att ön alls uppkom var ett missöde: ön var ett barn som föddes i misstag och växte sig för stort, och nu måste det förintas” är berättarens förslag till en naturlig förklaring på öns problem.

Tristania presenterar olika familjer och deras situation, också barn ingår på ett naturligt sätt i berättelsen. Romanen byggs upp av växlande berättaravsnitt som belyser samma händelser från olika synvinklar. Den grundläggande berättelsen berikas också av platsbyten, i och med att berättarperspektivet emellanåt flyttar sig till England och Sydafrika. I fokus står fiskaren Lars och hans hustru Lise vars förhållande är på väg att haverera. Deras växande son Jon söker sig själv och hans röst ger beskrivningen av familjens relationer en speciell nyans. Bland de övriga berättarna framstår speciellt öns enda lärare Martha, med ett traumatiskt förflutet som överskuggar hennes kontakter med andra människor.

Vid tidpunkten för vulkanutbrottet är Lars i England, dit han åkt på affärsresa, men stannat kvar eftersom han har förälskat sig i blomsterhandlaren Yvonne. När Lars läser nyheten om händelserna på Tristan da Cunha, vaknar hans samvete och han försöker återvända till sin familj. I romanen är Lars ett slags Odysseus som har fallit för sirenernas lockelser. Däremot nöjer sig Lise inte med Penelopes lott, utan byter ut sin äkta man mot en byråchef hon träffat i Kapstaden. Också Lars hittar en ny partner i sin tidigare granne Martha och återvänder med henne till Tristan de Cunha.

I likhet med dem längtar många andra öbor som flyttats till England tillbaka. ”Havet var långt borta, sa de, och vi sjönk ner i marken. Vissa hade med sig en ny man eller hustru eller ett barn som fötts därborta och deras avlägsna hem var inte längre en ödets nyck, de hade inte slängts dit av någon gudomlig hand, utan de hade själva valt denna plats till sin.” Öberättelsen får alltså ett lyckligt slut, fastän det ursprungliga paradiset som sådant inte längre går att uppnå.

Styrkan i Tristanias narrativ är att berättelsen utvecklas med en kreativ användning av framåt- och bakåtblickar. Romanen rör sig med människorna och bjuder hela tiden på överraskande vändningar. Berättandet belönar läsaren genom att lösa problemen och reda ut de komplicerade relationsförvecklingarna. Genomgående bärs romanen av språket som använder fyndiga liknelser och metaforer, vilket ger verket ett lyriskt mervärde.

Litteraturen i Finland har under de senaste åren blivit allt mer mångkulturell. Författarna söker ofta ämnen och teman från en bredare kontext. ”Med hjälp av fantasin kan man om man vill göra resor till världens ände och in i andra människor,” som Kari Hotakainen, Nordiska rådets litteraturprisvinnare 2004, har skrivit. Med sin roman ansluter sig Marianna Kurtto till dessa litterära världsresenärer.

Före Tristania har Marianna Kurtto gett ut fem diktsamlingar och fått flera litteraturpriser i Finland. Hon översätter också skönlitteratur från engelska till finska.