Kalmardeklarationen

Bakgrund

Vid ministermötena (fiskeri, jord- och skogsbruk och livsmedel samt miljö) i augusti 2002 behandlades frågan om tillträde och rättigheter till genetiska resurser. Respektive ministerråd antog en deklaration som lade fast principer och inriktning för hur de nordiska länderna ska  behandla tillträde och rättigheter till genetiska resurser.

Ministrarna beslutade att senast sommaren 2003 åter ta upp frågan till behandling på basis av rekommendationer från Nordiska Genresursrådet (NGR).

Ministrarna uppmanade också NGR att följa upp hur konventionen om biologisk mångfald (CBD) och dess riktlinjer som reglerar tillträde till genetiska resurser och rättvis fördelning av nyttan (de sk. Bonn-guidelines) samt det internationella fördraget om växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk (IT-PGRFA) tillämpas, både av de nordiska genbankerna och nationellt.

NGR har genom projektet Rättigheter och tillträde till genetiska resurser analyserat den internationella utvecklingen på området och tagit fram förslag till rekommendationer om hur det nordiska genresurssamarbetet, nordiskt nationellt genresursarbete och tillämpningen av CBD och IT-PGRFA ska bedrivas. Arbetet har genomförts i en särskild projektgrupp som tagit fram rapporten ”A Nordic Approach to Access and Rights to Genetic Resources” (NMR rapport ANP 2003:717).

Behov av nordiskt agerande

Internationell rätt och nationella regleringar av tillträde och rättigheter till genetiska resurser har utvecklats snabbt under de senaste 10 åren. Den moderna bioteknikens framväxt har skapat verktyg för en dynamisk utveckling inom växt- och husdjursförädling, läkemedelsindustri och biologiskt baserade industriprocesser. Det är numera möjligt att på bred front skydda utvecklingsinsatser med olika former av immaterialrättsligt skydd. Många länder, framförallt i tredje världen, har infört stränga regleringar av tillträde till genetiska resurser. Grunddragen i regleringen är att tillstånd krävs för all form av insamling av genetiska resurser och krav på ersättning för användning av genetiska resurser i forskning och utveckling samt i synnerhet i kommersiell verksamhet.

Utvecklingen har lett till en allt intensivare diskussion om äganderätt och behovet av reglering av genetiska resurser. Tidigare epokers fria utbyte av genetiska resurser har bromsats. Detta har kommit att påverka såväl forskares möjligheter att bedriva verksamhet som genbankers insamling och distribution av genetiskt material. Även för länder som valt att inte införa nationell reglering har utvecklingen lett till behov av att klargöra den legala statusen för genetiska resurser både i fritt tillstånd (in situ) och i genbanker (ex situ).

De nordiska länderna har varit aktiva och intagit ledande positioner i det internationella samarbetet för att utveckla den internationella rätten på området. Samtidigt har de nordiska länderna nationellt ägnat frågan om tillträde och rättigheter till genetiska resurser litet intresse. Någon reglering av genetiska resurser i de nordiska länderna finns i princip inte. Utredningsarbete pågår dock i Norge där man har tillsatt ett "Biomangfoldlovutvalg" för att bl.a. utreda ny lagstiftning om tillträde till genetiska resurser.

Ovan beskrivna internationella utveckling gör att det nu finns ett behov för de nordiska länderna att klargöra den legala statusen för nordiska genetiska resurser. Med det menas att ta ställning till om genetiska resurser ska vara privat eller statlig egendom och om äganderätten till de genetiska resurserna är knuten till äganderätten till det biologiska materialet eller om dessa är separata. Det finns också behov av att ta ställning till om tillträde till genetiska resurser ska regleras nationellt. Med det menas om det ska införas tillståndsplikt för att insamla vilt genetiskt material eller om tillstånd och villkor ska införas för att få tillträde till domesticerat genetiskt material eller genetiskt material som förvaltas av olika genbanker, inkl. Nordiska Genbanken (NGB). Slutligen finns också behov av att överväga vilka ytterligare åtgärder de nordiska länderna kan vidta för att stärka tillämpningen av den nya internationella rättsordningen på området, framförallt för att stödja utvecklingsländernas möjligheter att tillämpa de nya konventionerna. Projektrapporten A Nordic Approach to Access and Rights to Genetic Resources kommer även att utgöra ett viktigt redskap för Nordiska genresursrådet i dess fortsatta arbete att sprida information och öka kunskapen om dessa frågeställningar hos relevanta aktörer.

Ministermötesdeklarationen kommer att vara ett viktigt ställningstagande som förhoppningsvis kan tjäna som inspiration för andra länders och regioners agerande i frågan.