198. Pål Jonson (Indlæg)
Informasjon
Fru president! Tack, försvarsministern, för redogörelsen! Och ett varmt tack till Norge för det stöd som ni gav Sverige under skogsbränderna i somras! Era sju helikoptrar spelade en viktig roll för att bland annat släcka bränder i mitt eget hemlän Värmland, och för detta är jag djupt tacksam.
Den försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa har fört de nordiska länderna närmare varandra. Vi förenas numera av en djup säkerhetspolitisk ödesgemenskap som aldrig har varit starkare i historien. Ett militärt angrepp på ett nordiskt land skulle ofelbart påverka och sannolikt dra in de andra nordiska länderna, både politiskt och militärt. Detta är en realitet som vi måste förhålla oss till.
De nordiska länderna förenas också av en efterfrågan på ökad amerikansk närvaro i norra Europa, ytterst eftersom den amerikanska närvaron har en krigsavhållande inverkan och därför är viktig för freden i Europa. Trots allt detta är vi fortfarande djupt säkerhetspolitiskt splittrade inom Norden, mellan EU, Nato och den militära alliansfriheten, och detta sätter tydliga gränser för hur långt vi kan föra det nordiska försvarssamarbetet. I min värld borde ett försvarssamarbete vara som ett äktenskap: Man litar på det både i nöd och i lust.
Jag tror att vi på sikt kommer att behöva ett starkt nordiskt solidariskt försvarssamarbete även bortom fredstida förhållanden, men detta kräver att Sverige och Finland vågar pröva förutsättningarna för ett Natomedlemskap, med utgångspunkt från den nya säkerhetspolitiska omvärldsmiljö som jag upplever. Ett framtida nordiskt försvarssamarbete utan förankring i Nato vore i bästa fall ineffektivt och i värsta fall farligt.
Jag vill fråga försvarsministern hur han upplever att arbetet går med att förstärka den amerikanska militära närvaron Norge samt om detta är förenligt med den norska så kallade baspolitiken.