Linda Vilhjálmsdóttir

Linda Vilhjálmsdóttir föddes den 1 juni 1958 i Reykjavik. Hon har placerat sig bland Islands ledande lyriker ända sedan hon debuterade med diktsamlingen Bláþráður (”En tunn tråd”) 1990. Hennes första dikter publicerades 1982 bland annat i tidskrifter. Därutöver omfattar hennes författarskap fem diktsamlingar, skådespel och poesiverk, talrika dikter och artiklar i tidskrifter samt en roman, som utkom 2003 och delvis bygger på hennes privata erfarenheter. Lindas dikter har publicerats i antologier och tidskrifter på engelska och tyska, och hon har uppträtt på poesifestivaler både hemma och utomlands.

Det gick nio år från att den femte diktsamlingen, Frostfiðrildi, (”Frostfjärilar”) utgavs 2006, till att Frelsi (”Frihet”) publicerades 2015. Linda har mottagit åtskilliga utmärkelser och priser för sina dikter, senast tidningen DV:s kulturpris för Frelsi. Detta är första gången hon är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Diktsamlingen Frelsi är en sällsynt närgående och effektfull diktsamling. Den består av en inledningsdikt utan titel och tre numrerade diktepos. Alla dikterna har friheten som ledmotiv: hur vi förvränger frihetsbegreppet och hur vi upplever det. En knivskarp sarkasm svävar över vattnen i en lapidarisk text, där varje enskilt ord är noggrant valt och betydelsemättat. Dikterna rinner samman i läsarens medvetande och skapar en stark helhet, trots att avsnitten har var sitt eget inre motiv, och att läsarens perspektiv ändras allt efter var hen befinner sig. När läsningen avslutas upprepas kretsloppet, och vi befinner oss där vi startade.

Dikten utan titel för oss in i boken: Vi har amplifierat allt mellan himmel och jord, undantaget godheten och den frihet som vi anser att vi har uppnått, men som i själva verket är friheten till träldom, friheten till att bli levande begravd hemma i trädgården, berövade på samhörighet och en autentisk erfarenhet av världen.

Nästa dikt eller diktepos – nummer I – tar obesvärat över där inledningsdikten slutade: resan fortsätter oavbruten och våra ” förhärdade ben [...] mjuknar i trädgården precis innanför häcken”. Motivet i den här delen av boken hänvisar till bevingade ord från upptakten till den finansiella kollapsen, om att folk vill profitera om dagen och grilla om kvällen. Det lyriska jaget hånar dem som tror att friheten ska användas till att profitera optimalt, och deras livsstil, skoningslöst – avslöjar den oförglömliga ytligheten och likgiltigheten som är förbunden med den:

I dikt II befinner vi oss i Betlehem, hemlandet till den man som förkunnade att sanningen kommer att frigöra oss, men friheten bor inte här, snarare råder en trängsel i begränsade rum. Här är det inte tillåtet att vandra fritt omkring, det krävs tillstånd att springa från en kartlagd korshållplats till nästa, i sällskap av en guide, liksom den liberalistiska friheten i den föregående dikten, som begränsade oss på livets väg. Här har vi tre avgränsade människotyper; judar bakom ett skottsäkert glas, araber på en smal stig på ett öppet fält och pilgrimer som blir satta att vänta vid den åtskiljande muren på att få lov ”att följa i Frälsarens fotspår, som hamnade på den rätta sidan av muren”. Läsarens obehagliga klaustrofobi och ångest tilltar när förutfattade idéer och religiösa motiv kolliderar med en isande kall bild av verkligheten: Jesusbarnets krubba mitt emot ett femstjärnigt Hotel Intercontinental och flyktingläger, beväpnade soldater på Via Dolorosa, befästa kyrkor och undertryckta kvinnor som ”allernådigast får tillåtelse att gråta och be i sin avgränsade kärringhörna”, men sitter kvar med ”fruktan och en riklig påtår i bägaren”.

I den avslutande dikten III fortsätter de religiösa motiven, men sätts samman med en välkänd diskurs i hemlandet. Den ekonomiska tillväxten är gud, och de religiösa högtiderna är landskamper och friluftsfestivaler. Det står oss fritt att välja att fortsätta kriga mot naturen, att blunda för verkligheten och vara oengagerade i framtiden, fria att alltid vara på gång i ”vårt upphöjda hälsoparadis“. Vår värld indelas i boxar och placeras i bås, i likhet med människorna i det heliga landet, vi anser att livets mening består i friheten att profitera om dagen:

Linda Vilhjálmsdóttirs Frelsi är verkligen en politisk och feministisk bok, som diktaren själv beskrev den i en intervju, men framför allt är dikterna en nödvändig utforskning av frihetsbegreppet och en uppgörelse med vår apatiska navigering runt i oceaner av svada och deformerade begrepp. Svada gäller dock inte för Lindas dikter, där varje enskilt ord är valt med en sällsynt omsorgsfullhet och där allt är exemplariskt, formen såväl som kompositionen av en kristallklar text och ett knivskarpt budskap. Frelsi är på alla sätt en unik diktsamling, och den kommer utan tvivel att göra läsaren medveten om sin samtid och den framtid som väntar, om vi inte handlar i tid.